Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
PER HALLSTRÖM
längre, föll det sig nära att bryta av
den med en dags vila i det Engzellska
huset. Han hette Gustaf Malmberg,
var av tämligen välmående, redan förut
känd familj och läste på examen till
verken.
De anlände med klingande bjällror i
i det muntraste yrväder, och redan detta
gav en fläkt av äventyr som stannade
vid trappan, töcknigt förstorat i det vita
dok som svepte vidare framåt. De
resande voro redan smått rusiga av farten
och det virvlande myllret, och i det
plötsliga ombytet till värme, ljus och ro
slog tröttheten över i högröstad
uppsluppenhet. Den brot genast isen för
den främmande. Liksom Mina nu kom
sin bror närmare, än det under vanliga
förhållanden egentligen var naturligt med
en flera år äldre, så tyckte hon sig
aldrig förr så fort hunnit stifta en ny
bekantskap. Själv blev hon för den unge
mannen en trolsk uppenbarelse av allt
vad hans blod nyss kunnat drömma
om av lyckligt och vackert under
färden. Ja, han anade i henne ett halvt
medvetet framtidsmål.
På kvällen blev det improviserat
sällskap med dans och lekar. Den då för
tiden oundvikliga pantkyssen utbyttes
mellan de två, lika besvärande för dem
och oemotståndligt intressant för
åskådarna, som vanligen var fallet. Den blev
dock icke bara en tafatt formalitet utan
något nästan ljuvt och meningsrikt. Man
tyckte sig på båda hållen fatta, att
tillfälligheten naivt uttryckte det kanske
för all tid bindande i mötet. På det yra
lynnet blev detta slutet, men så litet på
lyckan, att den liksom andades lättare
och såg större efteråt i en plötsligt
mycket tystare luft. Den stämningen varade
kvällen ut och även dagen därpå, så
länge besöket räckte.
Detta förnyades, i samma anledning
som först, vid feriernas slut, men fastän
tråden då spanns vidare, behöll den
samma fladdrande obestämdhet. Något
annat skulle varit opassande för så kort
umgänge, och det blev då icke sagt ett
ord som ens snuddade vid framtida
möjligheter. Ehuru intet väsentligt var i
vägen, fanns det också mycket som
talade emot att under en brevväxlings
säkra och sirliga former skjuta fram de
strategiska linjerna. Den unge mannen
kände sig, ehuru hans utsikter i livet ej
voro dåliga, dock misstänkt för
lycksökeri, om han alltför brådt lyfte sina ögon
för högt. Ja, ännu värre, det kunde te
sig oförskämt att hoppas för fort. En
lång förlovning var intet passande bud
till en familj, van att utan materiella
bekymmer förverkliga vad som föll den in.
Kanske vägde dock mest trögheten att
själv fatta ett avgörande beslut. När
man ideligen sjöng i körer om den unga
friheten, som något i sig själv högt och
heligt, ett slags utan all förtjänst
uppnått ideal, låg däri en förpliktelse att
tänka sig för, innan man uppgav den
för den visserligen lika besjungna
kärleken. Man måste åtminstone allvarligt
pröva den senare. Han gjorde så och
fann den, utan växande samvetsoro, bara
bli bättre och bättre, som ett kostbart
vin. På så sätt var han helt lycklig,
och någon fara i dröjsmålet föll honom
icke in. Även Mina begärde intet
annorlunda, viss om att ha tiden för sig
och utan att ens i drömmen gå den
något vidare i förväg.
Det kunde då ha gått med deras
historia så, att den antingen sakta och
ljust utvecklat sig till blomstring, eller
lika händelselöst tynat av till tystnad
kring ett litet lyckolik. I intetdera fallet
vore den värdigt ämne för en aldrig
så enkel novell. Men den blev
annorlunda.
Bland huset Engzells affärsvänner i
Stockholm lyste namnet Reissenhoff med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
