Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
153
För hustrun — hon hade under
deras förnämligare liv mer och mer
kommit att heta Amina, och han hade
godtagit namnet för eget bruk, emedan dess
fantastik tilltalade honom — för Amina
kände han växlingen pinsammast. Hans
i övrigt oförsvagade känsla hade, han
visste icke när eller hur, fått en ton
av-vemod. Vare sig det var saknaden av
barn, som troligt var, eller något annat,
för henne hade han icke lyckats i det
han ville. Hennes natur var glad,
enkel och god, och de hade inga stormar
haft. Vad rikedomen kunde bjuda, hade
klädt henne förträffligt. Detta hade hon
själv känt med nöje och otvunget
tillägnat sig en lugn finhet, som ytterligare
gjorde henne vacker. Men även när allt
var som bäst var hon icke den
blommande kvinna, som flickan lovade, var
på något sätt icke alldeles med i sitt liv.
Det kunde bero på att hennes intresse
icke i sig själv var fullt och rikt nog
för att hämta av det som bjöds, men
det tycktes troligare, att hennes
växtkraft hindrats — Gud vet av vad. Nu
voro alla förströelser borta och en hel
del vänskap därtill, och om något var
tomt i henne, så hade det fått tomhet
omkring sig att eka svar. Till och med
verkliga bekymmer funnos till hands —
man måste sälja både det ena och det
andra av det mest personliga, skräp
i och för sig, lätt att få ersatt en gång,
men kärt för en kvinna och fäst med
ömtåliga minnesband. Mannen hade
velat skydda henne för att alls veta av vad
som händt, tills det var förbi, men detta
lät sig icke göra. Det var vad som var
hårdt. Kring denna punkt kunde hans
tankar trängas och fastna, tills det gjorde
fysiskt ondt i dem, och en dunkel känsla
av något ödesdigert tog vid.
En morgon på senhösten var Amina
på väg in till staden, då det kom ett
våldsamt regn. Som hon förr brukat
ha sin vagn, hade hon icke vant sig vid
att tänka på dylika missöden och stod
nu utan paraply och med en otillräcklig
kappa, när hon överraskades. Det var
på Badstugatan, och mycket snart
forsade vattnet från asen, smutsgult och
fraggigt, fram under gångbanans plankor
och gjorde henne våt även nedifrån.
Hon var tung till sinnet förut; nu
började hon frysa både av den yttre
kölden och av en plötsligt överväldigande
modlöshet. Hon hade aldrig så livligt
känt förändringen i sitt öde, och en
övergiven ängslan, ett hot från allt det
fientliga tycktes mumla: det är icke på långt
när slut ännu, det skall komma värre.
Hon höll tillbaka snyftningarna, men
gråten bröt sakta fram, och som det
händer i dylika stunder framträdde till
en underligt klar bakgrund en
minnesstämning från lyckligare tider. Den var
utan bilder men dock bestämd till tid
och rum, bådadera långt borta i någon
särskilt sorglös och hoppfull
ungdomsdag. Det gjorde ett nästan spöklikt
intryck att midt i detta möta en gestalt
som hörde dit på samma gång som till
det verkliga nuet, en man som osynlig
varit med och nu plötsligt stod nära
intill henne. Det var Gustaf Malmberg.
Han hade trädt fram ur en port, stannat
vid hennes anblick och hälsat. Det var
ingen möjlighet att undvika honom.
Det var henne icke obekant, att han
bodde i staden, hon hade sett honom
där några år och till och med träffat
honom ett par gånger i sällskap, men
utan något vidare närmande. Det var
icke heller nu något försök därtill i hans
röst. Han kallade henne fru och
bugade djupt, som det föreföll henne för
att visa särskild vördnad för den olycka,
han som alla andra visste av.
»Det går icke an att fortsätta i den
paryren», sade han. »Om det tillåtes
mig, skall jag erbjuda en helt lätt para-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
