Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPELPARTIET
155
»Jag måste gå nu», sade hon.
»Ännu är det inte torrt på långt när.»
»Det får vara detsamma. Jag har
inte tid.»
Och han förstod, att hon icke kunde
ta emot ens hans brasas värme, att hon
plötsligt var skrämd att vara där och
förtröt, att hon kommit dit. Det var på
en gång mycket sorgligt och ändå,
genom att det bröt det lugn som var
likgiltighet, något — visst icke ljuvt, men
levande, varmt på något sätt. Det
betydde, att vad han just ömmade till för
även hos henne träffade en känslig nerv.
Hon tackade för tjänsten med
fullkomlig behärskning, tog den lånade
pa-raplyn och gick. För att lämna henne
vägen ostörd dröjde han en stund, sänkt
i alls icke glada tankar, men ändå
tacksam för sin dag.
När Amina kom tillbaka hem,
berättade hon icke utan oro sitt lilla
äventyr för mannen. Han hörde på
intresserad, emedan det gällde en gammal om
också flyktig bekantskap, men fann
saken naturlig och enkel. Han åtog sig
att själv lämna igen lånet dagen därpå.
Han träffade Malmberg hemma och
framförde å Aminas och egna vägnar
sin erkänsla i artiga och hjärtliga ord.
De besvarades med de förfrågningar om
hennes hälsa, som voro att vänta, men
förresten med en viss otillgänglighet,
som förvånade Reissenhoff. Vad har
den mannen alltfort emot mig, tänkte
han. Jag kan icke längre vara föremål
för avund, så som jag fått det ställt.
Själv har han det tydligen förträffligt.
Kanske inbillar han sig att jag är en
sådan som utnyttjar var möjlighet. —
Och han tog sig för att vinna honom
blott för sakens egen skull och av
gammal vana.
Samtalet blev också livligare — om
gamla och nya gemensamma vänner och
vad som för övrigt låg till hands. Reis-
senhoff gav sig otvunget och helt och
iakttog på samma gång, hur den andres
sympati lockades fram, men liksom
stötvis och under ett reflekterande motstånd.
Vad detta berodde på, brydde han sig nu
icke alls om under sitt medvetande att
vinna mark. Ett träaktigt temperament
bara, tänkte han, som det fordras besvär
att tända. Nu är det dock gjort, och
jag säger adjö.
I det han därvid såg sig omkring i
förmaket, föll hans blick på den lilla
porträtteckningen. Den var icke mycket
lik, men hjässans linje och den nu
urmodiga hårklädseln, som ristat sig in i
hans minne från den första synen av
Amina, ledde honom genast på spåret.
Det var det alltså, tänkte han. Har jag
inte en gång förr undrat åt det hållet?
Jo visst. Och han mindes när.
Hans första impuls var en smula harm
över gåvans bruk som opassande och
förmätet. Men den avlöstes
ögonblickligt av medlidande. Där har mannen
suttit och rivit ett litet sår, som om
livet vore till för sådant! Värnat om en
besvikelse som aldrig hunnit få egentlig
grund! Men förresten, vad vet jag om
hur pass han känt? För honom var
gårdagens händelse ett obehag eller
också en slags tröst, om han hör till dem
som tycka om att vara sjuka. —
Reissenhoff visade icke med en min att han
sett något och tog artigt sitt avsked.
Till Amina nämnde han om det hela
ingenting, och kom knappast ihåg det
förr än en tid efteråt. Han hade då
drabbats av nya missräkningar och
börjat överlägga, om det alls var lönt att
sträva längre på en plats för idel
nederlag. Världen var annars öppen, till resa
fanns det ännu utvägar, och det var icke
för sent för någon av dem att börja på
nytt. Han framställde lugnt och klart
förslaget till Amina.
Hon blev mycket blek, och däri var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
