Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Spelpartiet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
PER HALLSTRÖM
intet underligt, men hennes bestörtning
röjde något annat som gav att tänka på.
»Om det så måste vara», sade hon,
»så är det ingenting att tveka om. Jag
har att följa med dit du går.»
Något annat hade icke fallit honom
in, men nu framträdde det som något
att överväga först, fastän detta vållade
honom en plötslig och stark smärta.
»Det kunde också ställas så, att jag
fore ensam och du bleve hos någon av
systrarna under tiden. Det behövde icke
bli länge. Jag har förbindelser, och jag
vet vad jag duger till.»
Det var tydligen en frestelse — detta
blev för honom en ny stöt —, men han
övervann den.
»Nej. Jag har lovat att dela allt
med dig.» Hon såg honom i ögonen
med sina egna mattade och tårfyllda,
men trohjärtade och lugna av godt
samvete. Grymt lugna för den som vid den
blott förutsatta skilsmässan kände ett ryck
i blodfyllda och levande fibrer. Så hon
säger det, tänkte han. Bara därför att
hon lovat! Om hon icke gjort det, vad
vore det då mellan oss? Några år, som
jag tog för lycka, och som nu äro förbi.
Vad ha de varit för henne? — Och all
den undran han snuddat vid och genast
jagat bort, emedan den förde in honom
själv, där han bara ville tänka på henne,
och även emedan den tyckts honom
omanlig och nära att bli löjlig, allt
gammalt halvt tvivel stod upp för honom.
Hade han icke fått mer, där han gett
sitt varmaste och innersta? Icke ens
nog medkänsla att nu bryta ut i sorg
för hans skull, över vad det måste kosta
en man att lämna det han byggt på i
spillror, som om han ingenting gjort!
Så kunde det icke ha varit, om ej
från början något stängt för, slöt han
tyst för sig själv. Det som talar hos
henne är plikt, hederlighet, allmän
godhet — ingenting som rör hjärtat. Den
ensamma kvinnan skulle jag ha vunnit;
här är en annan med, vare sig hon själv
vet mer eller mindre av det. — Och nu
kom han ihåg den tråd, han upptäckt
på annat håll. Det kunde mycket väl
vara den som redde ut härvan.
»Vi äro icke därhän än», avslutade
han samtalet, tröttare än han någonsin
känt sig. »Det finns en hel del att ställa
till rätta först.» Han visste icke ännu
vad, men förstod att det tillkommit en
ny och avgörande synpunkt att besluta
efter.
Från denna stund varseblev Amina
en förändring hos honom. Han syntes
blott korta stunder om dagarna och var
då oroligt förströdd eller så långt borta
i tankar, att han blott med ett ryck och
en blick som brände till kunde ge akt
på något omkring sig. Till nätterna kom
han sent, lade sig tyst och sov tyngre
än vanligt eller talade i sömnen fort och
obegripligt, men med tonfallen upprört
meningsfulla. Mot henne kunde han visa
sig otålig utan synbar anledning och
efteråt vänlig på ett så trött sätt, att
det intet gjorde bättre. Hon började
känna sig djupt olycklig, hopplös mot
alla yttre bekymmer och ännu mera
hotad av det obestämda som när som helst
kunde stå upp tätt intill dem. Hon gick
icke mer ut och fick för vana att låta
arbetet sjunka och leva i minnen som
stucko av mot nuet — helst långt bort
i tiden.
En dag fick mannen syn på
förändringen.
»Du har blivit blek», sade han. »Du
har det för ensamt. Vi måste se litet
folk hos oss.»
Förslaget var icke lockande, och det
var henne lätt att visa dess svårigheter,
vad forna väninnor beträffade. Med dem
gick det högst att uppehålla
förbindelserna på ett försiktigt sätt, som
förpliktade till ingenting igen. Reissenhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
