Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya Trollflöjten på operan. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA TROLLFLÖJTEN PÅ OPERAN
165
dekoration till trollflöjten. andra aktens andra tablå. akvarellskiss
av torolf jansson.
skålen till fördel för det
orientaliskt-ro-mantiska samt fördjupat sig i ett
hemlighetsfullt glödande, Bakst-Fokinskt färgspel,
som ägde föga samklang med den
Mozart-ska musikens övervägande friska, vekt
strålande kolorit. Här bör regissörens
»audition coloré» utgöra den felande länken
mellan tonens och synens värld — om icke
dekorationsmålaren av hulda féer blivit
utrustad med den tillbörliga känsligheten för
de dolda frändskaperna samt den
färgbelastning, som en viss musikalisk »stil» tål
vid. Discrepansen mellan sett och hört
blev nu särskilt i första aktens
öppningstablå, den tegelröda bergsklyftan, samt i
andra aktens herdescen av rätt smärtsam
natur. Att vidare låta trädgårdsscenen
mellan Sarastro och Pamina med dess
klangstämning av blondt, förtonande E-dur
bada i all denna sjuka rötmånadsfärgståt
(violett, purpur, smaragd och svavelgult)
synes vara en forsyndelse mot
sinnesanalogiernas oskrivna lagar.
Emellertid funnos tablåer, där scenbild
och musik verkligen sammansmälte. Detta
var fallet i den vackra tempelvandringen,
där prästernas vita och crèmegula dräkter
i den andeaktigt, svagt blåflimrande
belysningen bildade ett rörligt koloristiskt helt,
vartill de djupa träbiåsarnas milda
org-lande f-durmusik utgjorde det välgörande
estetiska grundackordet. Det starkaste
intrycket gav dock scenen vid Isisporten (de
»harneskkläddas» seen). Här var
c-moll-fugatots mörka, austära färgton lyckligt
genomförd i dekoration och dräkter. Något
av den invävda cantus-firmussångens fasta,
kantiga och karga skönhet låg över denna
skumma, tillbommade ödesport, som kunde
påminna om portmystiken i Mæterlincks
tidigaste dramer.
Den som i all denna högröstade
färginstrumentation och romantiska
scenöverlastning förde rokokons och klarhetens
talan, var hr Järnefelt. Han håller en
konsekvent och fin Mozartstil. Uttryckslinjen
är mjuk och lätt, tempouppfattningen
vittnar om förståelsefullt behjärtande av seen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
