Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya Trollflöjten på operan. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF NYMAN
fröken rydqvist som pamina.
handlingens egna tidsfordringar. Han
understöddes i sina artistiska bemödanden
mycket verksamt av fru v. Skilondz, vars
silverljusa, smidiga koloratursopran
bemästrar Nattdrottningens allbekanta arier med
virtuos’ glans och fint patos i
melodibehandlingen. Men även Paminas
framstäl-larinna — fröken Karin Rydqvist — äger
betingelser för Mozartsången. Hennes
kan-tilena kan redan uppvisa jämn, vacker
linjeföring, mezzoklangen intager genom
beskuggad, ungdomlig fägring, vilken
tryter först, där rösten tvingas upp i den
högsta sopranzonen, som ännu är »over evne»
för henne —; därtill sjunger hon den sköna,
smärtdruckna g-mollsarian i andra aktens
andra tablå med sådant uttryck, att de
kolossala Memnonstoder till gudar, som herr
Andrée här uppställt, borde röras en smula
och anlägga en efter situationen mera
avpassad ansiktsmin än det förgyllda,
retsamt arkaiska grin, varmed annars de blicka
ner på mänskors lust och mänskors lidanden.
Representerar denna Pamina
trastblodet i Trollflöjtsmusiken, hade däremot lärk-
och siskblodet fallit på fru Gelhaar-Båges lott
som Papagena. Ett lyckligt val. Ty hon
ägde verkligen ett stänk av det rätta
leklynnet hos den unga bondedryaden.
Hennes musikaliska diktion var naturlig och
kvittrande — även om rösten, rent
sång-ligt sett, är av spensligaste slag.
Det är icke artighet utan konstnärlig
rättvisa, som fordrar, att damerna
framföras först. Den ende, som hotar att spränga
den sköna systematiken, är hr Svedelius
— därför får han bilda en grupp för sig,
men en hedersgrupp. Hans Sarastro är
säkerligen hans bästa sångskapelse,
sceniskt lugn och gjuten, musikaliskt
vederhäftig, i den stora e-durarian uppnående
ett buret, klangskönt legato. Mindre
lycklig var däremot hr Stockman. Hans tenor,
så välplacerad i Svanriddarens mun, lät
icke lika väl tillpass i Taminos. Den
verkar något för tung och ovillig för den
Mozartska kantilenan och förverkligar ej
sitt piano så lätt i de högre upplagda
sångreplikerna.
Av denna tyngd, stämmans och
humorns, var också hr Oscar besvärad. Av
Papagenoscherzot gjorde han ett allegro
con bnrla i stället för ett allegretto con
spirito. Röstens brist på vighet samt stora
äventyrlighet vid förverkligandet av även
mycket måttliga höjdlägen, berövade den
musikaliska framställningen den klangliga
ädelhet, som Mozartsång, även komisk
sådan, fordrar för att verka.
För den talade delen av
framställningen drabbas den Oscàrska fågelfängaren av
samma anmärkning, som utan anseende till
person måste riktas mot Trollflöjtens alla
prinsar, prinsessor, överstepräster och
niggers. Skall icke saltomortalen från det
sjungna till det talade ordet verka alltför
halsbrytande, måste talets nivå avsevärdt höjas.
Det är en av de konstnärliga
uppgifter, som återstå att lösa — efter
premiären. Ty man vill för sakens skull hoppas,
att den konstnärliga ledningen icke anser
sitt arbete avslutat, då förköpskassorna
börja sitt, utan äger något, helst mycket,
av den oförbrännerliga arbetsentusiasm och
arbetshumor, som kom regissörernas
regissör, Richard Wagner, att dagen före sista
offentliga uppförandet av sin Parzifal skriva
på Bayreuthscenens svarta tavla: »Morgen
Generalprobe».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
