Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur om Grönland. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR OM GRÖNLAND
169
studier av en käring, som »flensar» en säl.
graf till gagnet, om också ej till namnet,
det är just vad Ossian Elgström i denna
bok visar sig vara och det i eminent grad.
Emellertid finnes utom den
vetenskapliga och konstnärliga även en annan sida.
Elgström visar sig i »Moderna Eskimåer»
ej blott som den samvetsgranne iakttagaren
men i lika hög grad som den angenäme
reskamraten, den fängslande berättaren.
Hans bok skiljer sig i ett bestämt fall
från flertalet föregående
Grönlandsskildringar: Författaren är i motsats till mängden
av sina föregångare endast i mindre mån
jägare och friluftsman, och det mål han satt
sig före och med järnhård konsekvens aldrig
viker från håller honom fjättrad vid bygden,
vid stugorna, barnen och kanske ej minst
vid det kvinnliga elementet, de glada
flickorna och de gamla skalliga och lusiga
som ha så mångt och mycket
om gångna tiders seder och
följd härav är, att av de
jakt-och färdeäventyr, de spännande situationer,
man gärna förenar med begreppet
»forskar-färd», blott finnes föga i Elgströms bok.
I motsats mot en Nansen eller en Hedin
framträder han själv sällan eller aldrig som
handlande huvudperson, men finns med gör
gummorna,
att förtälja
bruk. En
han alltid; man anar honom i dunklet,
längst inne på den skinnklädda britsen, sitta
belåtét småleende och med tindrande ögon
följa livet i stugan, fröjdande sin själ åt
tranlukten, lamposet och gummornas av
säl-blod och späck drypande fingrar, eller också,
då dansen går på tunnbindarverkstaden till
tonerna av fiol och piglock, stå i ett
hörn midt i den fnissande och fnittrande
flickklungan, omväxlande slängande ned
skisser i anteckningsboken och bjudande töserna
på kandisocker och fikon. Ossian Elgström
har ett ovanligt trevligt sätt att berätta —
långt ifrån alltid vad man kallar »god
litteratur», men fängslande genom
framställningens vederhäftighet och lagom kryddat
av en egendomlig, specifikt personlig, en
smula torr atelierhumor. Att hans lust att
vid både möjliga och omöjliga tillfällen i
dess yttersta konsekvenser tillämpa det
klassiska: »Naturalia non sunt turpia» en
och annan gång ledt till skildrandet av
litet osmakliga detaljer vill jag visst icke
bestrida, men författaren tillstår ju i
företalet helt uppriktigt »att hans Psyke går
mest i den vildare stilen och att han aldrig
känner sig nöjdare än då hans penna
riktigt får vältra sig i ruskigheter», och i ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
