Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur om Grönland. Av A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
A. KLINCKOWSTRÖM
EN ÄLDRE TANT, IKLÄDD
FRACKKOSTYM.
fall får man väl vända om det gamla
fransyska ordstävet och nöja sig med att säga:
Qui s’accuse s’excuse!
Kärleken till eskimåfolket och till livet
uppe i höga Norden är det gemensamma
draget i Ossian Elgströms och Knud
Rasmussens böcker, i varje annat avseende äro
de så vidt skilda som gärna är möjligt. Å
ena sidan en stilla forskar- och
konstnärsgärning, ett med ändlös idoghet och
tålamod bedrivet på en gång ödmjukt och
raffinerat inträngande i de subtilaste detaljer,
å den andra ett primitivt vikingalynne
trängtande efter de stora viddernas ändlösa
perspektiv, de jungfruliga nejdernas rika och
lättfångna upptäckarbyten. Hos den ena ett,
man skulle vilja säga, halvt folkskyggt
tillbakaträngande av författarpersonligheten till
bildens utkanter, hos den andra en det egna
jagets utpräglade centralställning som
kännande och handlande huvudperson. Där
objektivt, tyst iakttagande, här handling, dåd,
subjektivt patos. Å ena hållet konstnärens
arbetsglädje, å det andra idrottsmannens
längtan efter äventyret.
Knud Rasmussen, geografen och
polarforskaren, är, så eget det kan låta, kanske
i lika hög grad konstnär, men säkert mycket
mindre vetenskapsman än målaren Elgström,
han är fantasimänniska, handlingsmänniska,
diktare, modern idrottsman med något av
senfödd conquistador i blodet.
Det sista årtiondets uppsjö på
polarlitteratur, skildringarna av Sverdrups,
Amund-sens, Kochs, Shackletons och Scotts
hundra-mila tåg över snö och jöklar ha i ej ringa
mån blaserat oss, då det gäller händelserna
själva; vi ha läst snart sagt allt som kan
skrivas om storm och snö, mörker, hunger,
slit med hundspann och slädar, tältliv,
myskox- och sälslakt, och vad som, då
Nansen först genomkorsade Grönland, verkade
hart när sagolikt, förefaller oss nu —
åtminstone på avstånd sett — vardagligt nog.
Det är alltså ej händelserna själva, hur
spännande de än kunna vara, som i främsta
rummet fängsla i Rasmussens böcker, ej
heller skildringen av infödingarnas
tankeliv, ty alla, män och kvinnor, gamla och
unga, äro de »sedda genom ett utpräglat
temperament», som ger dem en enhetlig
färg, liksom vore de sedda genom ett färgat
glas, och gör dem alla mer eller mindre till
författarens språkrör, uttalande ej sina men
hans känslor,1 det som fängslar är
författarens egen personlighet, hans egendom
ligt sammansatta Psyke, där drag från två
himmelsvidt skilda raser och kulturkretsar
blandas och sammanfogas i kaleidoskop-
1 Man jämföre t. ex. eskimåns skildring av
Köpenhamn i Nordenskiölds »Den andra Dicksonska
Expeditionen till Grönland» (s. 534—538) med
»Stor-ljugarens» minnen från New York.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
