Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En furstlig brudfärd år 1592. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82 NILS AHNLUND
huden är renplockad, skall Gilbert
befrias från sina bojor och åtnjuta
himmelens salighet. Men kol av lindens
trä kunna aldrig förmultna. Detta sades
två skolastiker ha lyckats utröna och
bragt till människors kännedom. — Här
skall endast anmärkas, att denna variant
av en spridd och populär folksaga synes
äga flera självständiga drag; närmast
överensstämmer den med en
uppteckning, som gjordes 1690 av prosten Peter
Höök.1 — Om visingsöbornas
trollkunnighet visste ävenså de svenska
sages-männen att förtälja vidunderliga ting.
På ön härskade ännu i dag »gewaltig
viel Zauberey», och det fanns folk, som
kunde antaga djurhamnar och springa
till skogs!
Söndagen den 13 augusti fortsattes
resan åt Västergötland till; närmaste
nattläger var Sandhem och därnäst följande
Karleby, där åtminstone några av
resesällskapet synes ha passat på att företaga
en utflykt till den närbelägna vackra
kungsgården Arholm. Morgonen därpå
nalkades man gränsen till hertig Karls
västgötska domäner. Mellan de tvä
byarna Hornborga och Forentorp ägde
mötet med brudgummens skara rum,
kl. 3 eftermiddagen.
Hertigen kom ridande i spetsen för
300 man. Lakejer i röda sidendräkter,
drabanter i rödt kläde med svarta
sammetsbräm, spjutbärande svenner,
trumpetare och pukslagare följde närmast
honom. Han hälsade höviskt fröken
Kerstin och hennes moder och höll ett
tal till välkomst, besvarat av Henrik von
Ahlefeldt å brudskarans vägnar. Fyra
sadlade fjäderbuskprydda hästar leddes
fram för att bestigas av furstinnorna;
en av dessa gångare bar en mundering,
värderad till 6,000 riksdaler. Kort
därefter var man i Höjentorp.
1 G. O. Hylthén-Cavallius, Sägner om
Kettil Runske, Läsning för folket, VIII, 1842.
När brudfärden kom att taga vägen
väster om Vättern i stället för att anlita
den genare leden över Östergötland, blev
den i och med detta en ridt tvärs genom
större delen av Karls hertigdöme, från
Valla och Vadsbo härader genom Närke
in i Södermanland. Valet av väg hade
tilläventyrs i viss mån dikterats av
Höjentorps lämplighet som mötesplats. I
rimkrönikan ger hertigen t. o. m. en
antydan om att han ej stått främmande
för tanken att där fira sitt bröllop men
uppgivit den (»på Höjentorp mig på
huserne brast»}. Avbränt under
sjuårskriget var det gamla minnesrika godset
iståndsatt av hertigen och en ort, där
han gärna uppehöll sig, beläget nära
Billingen och midt i »mångsjölandets»
virrvarr av vatten. Den holsteinska
antecknaren hörde berättas, att sjöarna voro
sjuttiofem, alla rika på fisk; han har
uppfattat Höjentorp som ett hertigligt
jaktslott. Här höll man stilla en dag —
hertigen själv säger två — för att sedan
fortsätta fram till Mariestad, några år
förut anlagt till hugfästande av Karls
förra gemåls minne. Man övernattade
på hertigens gård Marieholm, fortsatte
så till nästa kvarter i kyrkbyn Hova i
Närke och färdades tredje dagen genom
den djupa Tiveden fram till Ramundaboda
(»Boderna»). Där, midt i skogen, fanns
endast en prästgård med utrymme för
furstinnorna och hovfruntimret; hertig Karl
övernattade i sitt tält; alla övriga,
adelsmän såväl som ofrälse, lågo i skogen
under bar himmel söndagsnatten. Den
21 augusti hann man till Kumla, vars
berömda stenbrott med alabasterliknande
sten annoteras, och dagen därpå till
Örebro, där ståthållaren Jost Kurzell, en
förträfflig och angenäm man, välkomnade.
Slottet var vackert men icke färdigbyggt,
själva staden gammal. Nästa dagsresa
förde det väldiga tåget — vi erinra oss,
att utom de holsteinska resenärerna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
