Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En furstlig brudfärd år 1592. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FURSTLIG BRUDFÄRD ÅR 1592
185
varit farbar med hjuldon; år 1524 hade
två ålderbräckta hanseatiska legater fått
erfara, att det var alldeles omöjligt att
komma fram annat än på hästryggen.
Sannolikt voro nu också i förväg alla
möjligheter utnyttjade till beredande av
kvarter och till ombyte av hästar, men
icke förty vardt resan genom de
småländska skogarna högst besvärlig. Vid
solnedgången den 7 augusti gjordes halt
i Nissaryds by. »Herr livmedicus’ vagn
och vår egen» — är det kanslern eller
någon av de andliga herrarna som för
pennan? — körde i förväg till byn
’Mel-rör’ och stannade där». De två följande
nattstationerna blevo Villstad och
Örre-ryd (Orede). »I båda dessa byar
nödgades vi tillbringa kvällen och reda vårt
nattläger ute bland skogens vilda djur»,
skriver upptecknaren, ej utan en viss
förtrytelse.
Det är ganska märkligt, att ett
nödtorftigt härbärge ej stod att uppdriva i
Villstad, som dock ägde prästgård, högre
resenärers sedvanliga tillflykt i
obygderna. Ännu märkligare blir
förhållandet genom en på 1700-talet upptecknad
ortstradition, som med största
sannolikhet kan antagas leda sitt ursprung från
Kristinas brudfärd. I sin 1770 tryckta
Smålandsbeskrivning berättar Samuel
rogberg, att Karl IX:s drottning vid en
resa genom Villstad »fann icke något
rum tjänligt i prästegården att logera uti
över natten utan måste förbliva i
vagnen på landsvägen på ett ställe, som
ännu kallas Drottninge-bron». Han
förlägger händelsen till 1607 och menar,
att konungen med anledning därav lät
utgå ett mandat om sju laga hus vid
alla prästgårdar; den försumlige prästen
straffades med att mista vederlag från
pastoratets två annexer. Den angivna
tidsbestämningen förefaller dock att vara
godtyckligt väld — Rogberg anger
heller ingen annan källa än »det berättas»
— och vissa skäl, som jag här ej kan
ingå på, peka därhän, att den folkliga
sägnen sammanblandats med lärda
konstruktioner. Vi ha goda grunder att
antaga, att den lokala berättelsen återgår
på händelserna i augusti 1592.
Trötta av färdens vedermödor
vilade de resande ut två dagar i
Jönköping. De besågo staden och det
gamla slottet, som ursprungligen
anlagts till fästning men aldrig bragts till
sin fullbordan till följd av sista kriget;
nu var det i hög grad förfallet. Också
själva staden bar märke av fejdetiden,
då svenskarna bränt densamma för att
tillintetgöra alla förråd, som kunde
komma fienden till godo. Men mest
tyckes Vättern ha fängslat dem. De
läto sig berättas, att denna sjö jämte
den västgötska Vänern och Mälaren med
dess 300 öar förebildade de tre
strömmarna i svenska riksvapnet. Om
Visingsö och Visingsborg hade herr
Krister Klasson och andra trovärde män
underbara ting att förtälja. Ej nog med
att därute nu bodde en tysk prinsessa
av blodet, Elisabet från Lüneburg,
dotter till hertig Otto i Harburg och
förmäld med en svensk storman, greve Erik
Brahe. Sällsammast var berättelsen om
Gilbert och Kettil Runske, som, när den
första gången möter oss hos Olaus
Magnus, icke äger samma utförlighet som i
den anonyme holsteinarens
färdeuppteckning. Trollkarlen Gilbert ligger fången
på Visingsö vid sidan av en käpp —
det är runstaven som åsyftas —, en gång
för länge sedan betvungen av den nu
döde Kettil Runskes trollmakt. Han lär
ligga på en oxhud, men är icke bunden;
när han rör sig i hoppet om att bli fri,
förlamar käppen hans händer och fötter,
så att han ej kan röra sig. Vart år får han
endast rycka ett hår av oxhuden. Under
honom ligga lindkol begravda i jorden;
när de en gång förmultnat och hela ox-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
