Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En junikväll. Krigsskiss. Av Woldemar Uxkull. Översättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN JUNIKVÄLL
krigsskiss
Av WOLDEMAR UXKULL
ÖVERSÄTTNING FRÅN FÖRFATTARENS MANUSKRIPT
ET VAR i juni 1915
någonstädes i Litthauen. Aftonen
var klar, stilla och högtidlig.
Hela dagen hade kanonerna
talat. Nu vilade människorna, vapnen
och nejden.
Det var en vidsträckt slätt. Långt
borta i fjärran åt Ryssland till
skymtade mörk skog. Den stackars slätten
låg där sargad och genomskuren av
skyttegravar.
Här och var funnos likväl bitar,
oregelbundna fyrkanter och trekanter, som
lämnats orörda mellan skyttegravarna.
Där kunde jorden ännu komma till sin
rätt, där växte och frodades ängsgräs
och vilda blommor i överflöd.
Aftonvinden förde doften av äng och
blomster till trötta män, som gjorde sin
plikt, och likväl — omedvetet —
längtade efter skönhet, efter något annat än
död och sår och krigets rus.
Allt var stilla.
Över den stora slätten vilade en
helig aftonfrid.
Det var som en förtrollning.
Då höjdes ur de tyska skyttegravarna
en sång mot aftonhimlen, en ungdomlig,
klangfull ljus tenor: »Muss i denn, muss
i denn zum Städtle hinaus».
»Städtle hinaus», inföll en andra
stämma.
»Und du mein Schatz bleibst hier»,
istämde ytterligare två basstämmor.
Den taktfasta kvartetten tonade
över slagfältet. Den väckte något vekt
och godt och skönt i hjärtat. Den
byggde av konst och mänsklig känsla
en bro från folk till folk. På båda
sidor lyssnade soldaterna gripna till
visans toner.
När sången tystnat hände något
oväntat. Ryssarna klappade i händerna
till bifall, kraftigt och ihållande. Ingen
ogillande vissling hördes.
Äter tog den stora tystnaden vid.
Den vilade högtidlig över slagfältet.
Då hörde tyskarna sång från de ryska
skyttegravarna, icke fyrstämmig, nej
unison, men egendomlig, full av längtan,
vemod och skönhet. Tyskarna förnummo
i den något om Rysslands oändliga
vidder, om månghundraårigt lidande och
förtryck. Den sängen var mäktig som
den breda, ändlösa Volgafloden och skön
som steppens natt.
Och när ryssarna tystnat ljöd från
de tyska skyttegravarna idel hjärtligt
bifall. Ingen kränkande vissling.
Äter blev det tyst. En liten fågel
knarrade i det höga gräset mellan
skyttegravarna. Blommorna doftade i
natten.
Där — ett kommando!
Det går som en stöt genom själen.
Drömmen var slut.
Härarna vaknade.
Kriget utkrävde sitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
