Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hiawathas giljarfärd. Ur »The song of Hiawatha». Av Henry W. Longfellow. I svensk översättning av Björn Gottlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 io
HENRY W. LONGFELLOW
Ack, ej krigare som dessa
funnos längre uppå jorden!
Nu som kvinnor voro männen,
tungan tjänte dem till vapen.
Men hon tänkte på en yngling
från en annan trakt och folkstam,
ung och smärt och mycket ståtlig,
som en morgon, när det vårats,
kom att köpa faderns pilar,
satt och vilade i wigwam,
dröjde länge kvar vid dörren,
såg tillbaka vid sin affärd.
Fadern hade prisat honom
för hans mod och för hans visdom.
Skulle han väl återvända.
Hän till Minnehahafallen? —
Handen vilade i skötet,
ögat fylldes utav drömmar.
Fotsteg störde deras tankar,
och de hörde grenar knaka,
och med glöd på kind och panna,
med sin råbock över skuldran,
plötsligt kommande ur skogen,
Hiawatha stod framför dem.
Strax den gamle ekpilmakar’n
såg med allvar upp på honom,
lade undan sina pilar,
bjöd sin gäst gå inom dörren,
sade, när han mötte honom:
»Var välkommen, Hiawatha!»
Och vid Minnehahas fötter
Hiawatha lade bördan,
slängde bocken ifrån skuldran.
Vattnets Pärlskratt såg på honom,
höjde blicken från sitt flätverk,
sade, mild i blick och uttryck:
»Var välkommen, Hiawatha!»
Stor och vid var deras wigwam,
byggd av hjortskinn, blekt och garvat,
med Dacotens höge gudar
målade på alla väggar;
dörren var så hög, att knappast
Hiawatha fick gå nedböjd,
knappast fjäderbusken kröktes,
när han trädde genom dörren.
Då den fagra Minnehaha
genast reste sig från marken
och sitt flätverk lade undan,
satte fram en måltid för dem,
hämtade i bäcken vatten,
gav dem mat i kärl av lera,
gav dem dryck i lindträskålar,
lyssnade, när gästen talte,
lyssnade, när fadern svarte;
hennes mun var som förseglad,
ej ett enda ord hon sade.
Ja, som i en dröm hon hörde
då vad Hiawatha sade,
där han täljde om Nokomis,
fostrarinnan i hans barndom,
och om sina bägge vänner,
Chibiabos, musikanten,
och den mycket starke Kwasind,
och om välstånd och om lycka
i det land, Ojibwayn äger,
i ett härligt land och fridfullt.
»Efter många år av strider,
många år av groll och blodsdåd
råder fred mellan Ojibwayns
och Dacotens bägge stammar.»
Så min Hiawatha talte.
Och han lade till helt sakta:
»Att en evig fred må råda,
våra händer sammanknytas,
våra hjärtan länkas samman,
giv mig denna mö till hustru,
Minnehaha, Vattnets Pärlskratt,
vackrast bland Dacotas kvinnor!»
Och den gamle ekpilmakarn
tänkte efter, förr’n han svarte,
rökte litet under tystnad,
såg så stolt på Hiawatha,
såg så ömt på Vattnets Pärlskratt;
allvarsfullt han svarte detta:
»Ja, om Minnehaha vill det!
Följ ditt hjärta, Minnehaha!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
