Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hiawathas giljarfärd. Ur »The song of Hiawatha». Av Henry W. Longfellow. I svensk översättning av Björn Gottlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIAWATHAS GILJARFÄRD
211
men som stjärnljus eller månljus
är den skönsta främling för oss.»
Så Nokomis rådde honom.
Och min Hiawatha svarte
endast detta: »O, Nokomis,
mycket bra kan eldsken vara,
men jag älskar stjärnljus mera,
mera ljuvligt tycks mig månljus.»
Allvarsamt Nokomis sade:
»För ej hit en tanklös flicka,
för ej hit en fåfäng kvinna,
foten trög och handen fumlig,
nej, en mö med rappa fingrar,
hand, som följer hjärtats vinkar,
fot, som gärna går med budskap!»
Hiawatha log och svarte:
»I Dacotens vida rike
dväljes ekpilmakar’ns dotter,
Minnehaha, Vattnets Pärlskratt,
vackrast ibland alla kvinnor.
Henne för jag till din wigwam;
hon skall bringa dina budskap,
bli ditt stjärnljus, månljus, eldsken
och bli stammens milda solsken!»
Ännu varnade Nokomis:
»För ej hit till oss en främling
från Dacotens vida rike;
mycket trotsig är Dacoten.
ofta ha vi krig med honom,
det finns oförgätna fejder,
sår, som åter kunna blöda!»
Hiawatha log och svarte:
»Av det skälet, om ej andra,
toge jag Dacotas blomma
att förena våra stammar,
bringa gammal fejd i glömska,
hela gamla sår för alltid.»
Så begav sig Hiawatha
till Dacotens vida rike,
till de vackra kvinnors rike.
Över kärr och ängar drog han,
genom skogar utan gränser,
genom oavbruten tystnad.
Uti trollskinnsmoccasiner
för vart steg en mil han nådde.
Andlös tycktes honom vägen,
och hans hjärta flög i förväg.
Ej han gav sig tid att vila,
förr’n han hörde fallen dåna,
hörde Minnehahafallen
ropa honom genom tystnad.
»Muntert ljud!» han sade sakta,
»munter röst, som ropar på mig!»
Och vid randen utav skogen,
mellan solens sken och skuggan,
gick en dovhjortsflock på bete,
Men den såg ej Hiawatha.
»Svik ej!» sade han till bågen,
och till pilen: »Gå ej vilse!»
Sjungande, den bragte budet
till en råbocks röda hjärta,
trängde midt igenom bogen
och sköt framåt utan vila.
Framför dörren till sin wigwam
satt den gamle ekpilmakar’n
i Dacotens vida rike,
gjorde spetsar utav jaspis,
av kalcedon och av jaspis.
Och bredvid i all sin skönhet
satt den ljuva Minnehaha,
satt hans dotter, Vattnets Pärlskratt,
mattor flätande av sjögräs.
På det gångna tänkte gubben
och på det som kommer dottern.
Och han tänkte, när han satt där,
på den tid, hans egna pilar
hade träffat hjort och bison
uppå Muskoday, på ängen,
träffat, när hon flög mot söder,
wawa, vildgås, uti vingen,
tänkte på hur krigarskaror
kommo för att köpa pilar,
kunde icke kämpa eljest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
