Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare Frödingslitteratur. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE FRÖDINGSLITTERATUR
Av JOHAN MORTENSEN
John Landquist: Gustaf Fröding. Stockholm,
Alb. Bonnier.
Frey Svensson: Gustaf Frödings diktning.
Bidrag till dess psykologi. Stockholm, Alb.
Bonnier.
Carl C. Larsen: Gustaf Fröding. Hans Liv og
Digtning. Köbenhavn.
ET ÄR ICKE så synnerligen
längesedan som den typiska formen
för att hugfästa en stor skalds liv
och gärning var den akademiska
panegyriken. I denna voro alla hans
mänskliga svagheter omsorgsfullt dolda och
utslätade. Efter några kortare biografiska
och bibliografiska notiser upphöjdes han
i översvallande och vältaliga uttryck till
gud, liksom man efter döden firade de
romerska kejsarna. Nu för däremot
panegyriken en torftig tillvaro, och det är
knappast skäl att sörja däröver, ty vad
den gav var endast en skenbild.
Under de sista hundra åren har ju
människoskildringen tagit jättesteg framåt i
romanen, historien och övriga, allt talrikare
grenar av rnänniskoforskningen. Samtidigt
har också en äldre tids trångbröstade
människouppfattning börjat försvinna och
lämnat rum för en allt friare och vidsyntare.
Man indelar icke längre, i samma anda
och på samma sätt som förr, människans
egenskaper i goda och dåliga, i högre och
lägre; snarare tager man henne, som hon
är, och börjar förstå, att styrka på en punkt
alltid medför en viss svaghet på en annan.
Gudafullkomligheten, som en äldre och
naivare tid hade så lätt för att föreställa sig,
veta vi icke är att finna på denna jorden.
De båda svenska arbeten om Fröding,
som här föreligga, tyckas mig goda
exempel på att en dylik friare, naturligare
människouppfattning i hög grad börjar
prägla det allmänna tänkesättet i vårt land.
Man skulle knappast för några decennier
sedan kunnat företaga dylika
undersökningar om en nyligen avliden skald. Man
behöver endast till jämförelse erinra om,
hur Tegnérs eller Stagnelii själsliv
åtminstone ända till sista tiden varit så föga
pejlade. Sinnessjukdom betraktades väl länge
på många håll icke endast som en olycka
utan även som en skam. Och om en
skald hemfallit under ett sådant lidande,
fick lätt inför den större allmänheten hans
diktning också ett sken av sjuklighet,
oveder-hättighet och förryckthet. I dessa
undersökningar uppfattas däremot
sinnessjukdomen när-tan som en naturbestämdhet, utan
vilken skalden icke skulle kunnat utföra
sin gärning. Och erfarenheten visar ju, att
det ofta är på en jordmån vattnad av
lidandets bittraste tårar som de
praktfullaste och värderikaste kulturplantorna växa
fram. Den andliga kulturen är framför allt
de olyckligas verk. Disharmonien mellan
jaget och verkligheten har varit en sporre
till människosjälens utveckling. Det är
därför som patograferna för närvarande
hava ett av sina mest omhuldade, kanske
för mycket omhuldade områden, i studiet
av religionsstiftarnas säregna psyke. Klart
är också att en skald icke kan framställa
passionen, hallucinationen, vansinnet eller
andra sidor av det djupare själslivet, utan
att hava någon personlig erfarenhet därav.
Om under det sista seklet själssjukdom sä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
