Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare Frödingslitteratur. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE FRÖDINGSLITTERATUR
229
ofta påträffas i en eller annan form hos
de stora banbrytande skalderna — man
behöver endast erinra om Hoffmann, Poe,
Leopardi, beror detta kanske icke minst
därpå, att dikten under det sista seklet
sökt att skarpare intränga i och skildra
dylika dittills i litteraturen så godt som
okända själstillstånd.
När man läser den korta titeln på
John Landquists bok: Gustaf Fröding,
väntar man sig närmast att finna en
monografi, som fullständigt redogör för
skaldens liv och diktning. Detta har
emellertid icke varit författarens avsikt att ge.
Snarast består arbetet av en serie
fristående undersökningar, som punktuellt belysa
vissa centrala delar av Frödings själsliv och
diktarvärld. Dessa olika kapitel stå dock
i nära sammanhang med varandra.
Huvudvikten ligger överallt på det
psykologiska.
Första kapitlet, »Tillvarons utlänning»,
framhäver vissa grunddrag i skaldens
temperament. I anslutning till den av Ruben
G:son Berg anförda anekdoten om, huru
Frödings fader skämtsamt brukade tillropa
sonen, när denne skulle begiva sig ut på
strövtåg: »Akta knuten, Gustaf», skildras
hans brist på »sensomotorisk jämvikt», de
små, fina händernas hjälplöshet, hans
tafatthet och opraktiskhet. Men under skolgossens
lättja och slöhet slumrade, fast ännu
outvecklat, ett rikt andligt innehåll, som han
kämpade att få fram. Dylika på en eller
annan punkt bräckliga naturer anlägga ofta
en skyddande förklädnad för att göra sig
gällande. Så gjorde fordomdags narren,
vilken med sin bitande tunga hämnades för sin
fysiska svaghet. På samma sätt är
puckelryggen känd för sin vassa kvickhet.
Frödings första andliga uppenbarelseform är
också av denna art. Som »Agust Karlson»
drev han gäck med sig själv och
kamraterna och fick utlopp för den humor, som
sedan skulle utgöra ett så väsentligt drag
i hans skaldelynne.
Det följande kapitlet utreder med stor
skarpsinnighet Walter Scotts inflytande på
skalden. Under barndomsåren hade han
läst de flesta av dennes romaner, och i hans
senare produktion i dikter som Claverhouse,
Parken, Parkfantasi, Från sjukhusfönstret
finna vi vissa allmänt romantiska motiv,
som gå tillbaka till denna barndomsårens
fantasivärld.
Det centrala partiet i Landquists
studie utgöres emellertid av en skildring av
Frödings sinnessjukdom och de olika sätt,
varpå denna uppenbarar sig i hans
diktning. Sjukdomen bestämmes i anslutning
till en artikel av Gadelius i Ord och Bild1
som schizofreni eller en splittring och
försvagning i känslo- och viljelivet. Den
depression och exaltation, den melankoli
och trotskänsla, som vi omväxlande iakttaga
i hans diktning, utgöra redan symtom på
denna sjukdom. Fröding har ofta
anklagat sig för mer eller mindre svåra brott,
men, som Landquist övertygande visar,
ligga inga objektiva handlingar till grund
härför. Det är skuldkänslan som är det
primära och. som söker en motivering för
sin existens. Ett typiskt uttryck för denna
skuldkänsla finner författaren t. ex. i
dikten En syn. Skalden ser helvetet ligga
öppet för sig och skådar och hör de
fördömdas marter och kval. Då reser sig
en av de pinade, Lucifer själv, och yttrar:
Det är ju vi själva,
som slipa vårt pinostål,
som elden och marterna välva
omkring vårt eget hål,
men låtom oss själva förlåta oss,
så varda vi marterna loss,
och låtom oss alltid sträva
och låtom oss aldrig gräva
i gammal synd och skam,
men blott se fram!
I och med att Lucifer kommit till denna
insikt och uttalat ordet, är också sceneriet
förändrat: helvetet är släckt. Det ligger
således i hans egen vilja att göra slut på
skulden, men så lätt är icke en objektiv
skuld utslätad. Denna är ett faktum, som
man icke kan komma ifrån genom en
viljeakt. Man kan endast förlåta sig själv,
vad man förbrutit mot sig själv.
Denna skuldkänsla mot sig själv diktar
emellertid skalden i en stor mängd dikter
om till en skuld mot andra och detta
stundom av svåraste art. Han, drömmaren,
den i verkligheten bortkomne, älskar att
iföra sig härskarens och kvinnoförförarens
stolta Don Juans och Sardanapalusskepnad
och sedan under ånger och vrede liksom
Byron bikta sina brott. Det är denna
sinnesstämning som ligger bakom flera
av-hans manligaste gestalter: Salomo,
Simson, till och med Kung Erik.
Frödings grubbel, hans växlande ned-
1 24-e årg. (1915), sid. 337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
