Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare Frödingslitteratur. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
JOHAN MORTENSEN
tryckthet och trots, får sitt slutliga uttryck i
Graaldikterna, där han från panteistisk
ståndpunkt söker övervinna sin pessimism genom
allförsoningen, i vilken de onda och goda
skola harmoniskt sammangå i en högre
enhet. I poetisk form gestaltar sig detta
för Fröding så, att i tidens fullbordan skall
Lucifer med hela sitt anhang tåga upp
mot himlaborgen:
Kuvande himmelens hat mot de dömda
med de förbannades kärleksbragd.
Ett nytt rikt dokumenterat kapitel
Diktaren i samtiden visar Frödings
förbindelse med 8o-talets frisinnat sociala
riktning. Att Fröding har sina rötter i denna
och ända till sin död fasthöll vid vissa av
dess grundbegrepp, kan icke bestridas.
Men detta är dock icke slutpunkten i
Frödings utveckling. Partiman var han
aldrig och överhuvud allt för litet doktrinär
och allt för mycket individualist för att slå
sig till ro i ett bestämt system.
Åttiotalets revolt utmynnade alltid i ett angrepp
på samhället. Dess bristfälliga inrättning
var orsaken till en mångfald av
människornas lidanden. Åttiotalet trodde bergfast,
att om dessa missförhållanden undanröjdes
skulle »det tredje riket» komma. Det var
en praktisk tro, som gjorde slut på många
missförhållanden, men vid denna blev
Frö-bing icke stående. Det kommer ett
ögon-dlick i hans liv, då han klart inser att
trots alla reformer, förblir lidandet; intet
kan utrota det, det följer människan från
vaggan till graven och släktet från
generation till generation. Bland de tidigaste
dikter, där denna pessimism kommer till
uttryck, är Atlantis, som enligt anmälarens
åsikt står som en övergång från vissa
åttiotalets tendensdikter till hans senare
stadium, som så tydligt markeras i diktens
slutackord:
En gång, ja en gång för oss ock
slocknandets kommande timme är satt.
En gång, ja en gång på oss ock
faller väl slummer och natt, *
vagga väl vågor,
lyser väl solens
sken genom vågorna matt.
Staden som sorlar från stranden,
står på en grund, som är lera och siam.
En gång går hav över landen,
går över städerna fram.
Över oss sorlar,
över oss gungar
folk av en främmande stam.
Det återstående av Landquists arbete är
huvudsakligen ägnat åt undersökningar av
olika litterära inflytanden på Frödings
diktning, en fråga som författaren, som nämnt,
redan varit inne på i andra kapitlet. Denna
avdelning inledes med en utförlig studie
över Byron, som mynnar ut i en intressant
jämförelse mellan de båda skalderna. En
annan författare, som livligt sysselsatte
Fröding — han har ju översatt åtskilliga
av hans dikter — var Burns; författaren
anser emellertid icke, att han haft
något att lära Fröding. Månne dock icke
Burns’ motvilja för de väcktas hyckleri i
sådana dikter som Holy Willie’s Prayer
m. fl. verkat eggande på hans egen lust
att framställa liknande ämnen?
Däremot ser man med stor förvåning,
huru författaren negerar Heines betydelse
för Frödings diktning. Det beror icke
minst därpå att Landquist ser allt för snävt
på Heine själv. Det är icke här platsen
att diskutera saken, men Heines inflytande
låter påvisa sig från Frödings första dikter
ända till de sista.
För övrigt har författaren icke på långt
när upptagit till diskussion de många olika
inflytanden, som gjort sig gällande på
Fröding. Om Strindberg nämnes icke ett ord,,
och han har dock spelat en icke ringa roll
i Frödings utveckling. Detsamma gäller i
ännu högre grad Goethe. Det är emellertid
ingen lätt sak att påvisa de källor, ur
vilka Fröding i så många fall hämtat
element till sin diktning, ty han lånar alltid
som en mästare, tränger ned till det
väsentliga, omskapar, så att vanligen synes ej
röken från den ursprungliga elden.
Landquists arbete är rikt på nya
synpunkter och ger en med hängivenhet och
psykologiskt skarpsinne utformad bild av skalden.
Som bekant är det professor Frey
Svensson som skött Fröding under hans
mångåriga sjukdom, och redan på grund
härav kan man vänta sig, att hans
framställning skall innehålla saker av stort
intresse. Läsningen av arbetet jävar icke
heller denna förväntan.
Åtskilligt i Frey Svenssons arbete tyder
på, att författaren ursprungligen fattat
pennan för att oskadliggöra Ida Bäckmanns
Frödingsbok och några av de våldsamma
tolkningsförsök av Frödingska dikter, som
baseras på en hennes utsaga. Men för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
