Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När hagen blommar. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR HAGEN BLOMMAR
257
kunna dofta. Intet är så skönt som färg.
Aftonrodnaden strålar av färg. Havet
vältrar sig i färg. Utan färg är allting
blott kallt och dött.» Och rosorna blossa
som små flammor i solvärmen.
På de stora klippstenarna, som här
och där titta fram ur hagens gräs, är det
en hel liten blomstervärld för sig själv.
Där växer det tätt, tätt med stenört, som
har vävt sig in över klippgrunden som
guldmosaik.
Där emellan blänka de små röda
nejlikorna, som om bloddroppar vore spillda
på jorden, och här ha samlat sig stora
sällskap av små, små penséer, violetta
och gula, med så fina teckningar som
om det vore miniatyrporträtt, målade på
elfenben. Man får lov att lägga sig platt
ner på jorden och sticka ansiktet tätt
intill alla dessa små underverk för att
rätt kunna uppfatta hur noga de äro
utförda, med vilken otrolig elegans och
omsorg i alla de minsta detaljer. Kanske
bli de förskräckta vid att se ett sådant
stort ansikte komma över sig som en
solförmörkelse.
Bredvid dem i det höga gräset nära
bäcken växa de hemlighetsfulla
orchi-déerna. Vita, ljust violetta och anilinröda
lyfta de sina saftiga, glassköra stänglar
med de oregelbundna blommorna. De
tala inte, de viska inte ens. Det är
älvorna som ha planterat dem. När man
ser dem tänker man: De äro en gåta,
— men vad betyder gåtan? Man kan
blott gissa den vid månsken, och då
gissar man kanske ändå galet. De bry
sig inte ett dyft om oss, människor, men
stå och tänka på något som vi inte
begriper. — Och inte långt ifrån dem
växa de rena, fina prästkragarna med
sina ordentliga, välräknade runddelar.
Man kan genast se hur många kragar
som äro med i tvätten. Vad de ha att
säga är snart sagt. »Ordentlighet och
renlighet, och intet fusk!» Men i det
17—Ord och Bild, 26: t årg.
gröna gräset vill man inte undvara dem.
De lysa som lika många vita stjärnor
och göra hagen så glad. — Nere vid
bäcken gömma sig de tankfulla
förgätmigejerna och grubbla över sin
hjärte-historia, som har försiggått bland
skuggorna och solglimtarna under lövet vid
källsprånget; och de gula iris stå med
uppresta lansar och svajande panacher
nära vattnet som en skara unga riddare.
Men bakom den blommande hagen
reser sig skogen: gran, poppel och lind
skrida ned från berget. Granskogen
svartgrön, popplarna metallblåa, lindarna
gulgröna, tecknade med starka, säkra
konturer, färglagda med tre eller fyra
toner, storartat och enkelt, den bästa
bakgrund man kan önska till allt det
brokiga virrvarret i hagen.
Jag ser och beundrar och tänker:
»Detta är naturen! Denna stora
mångfald, denna harmoniska enhet, denna
ädelmodiga plats för allt och alla på samma
gång: stort och smått, ljust och mörkt,
allä de mest olika plantor och
blommor få säga sitt skönhetsord, hört eller
ohört, få blomma sin tid till slut och dö,
sedda eller osedda. Så går det till i
naturen. Och ovillkorligen stannar jag
och tänker på huru människorna gå till
väga. Hur ser det ut i deras hage, där
konstens blommor uppälskas och odlas?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
