Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När hagen blommar. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
HELENA NYBLOM
samma gång? Men liksom damerna ena
våren spänna ärmarna upp som ballonger
och sommaren därpå inte kunna få dem
nog strama och smala, så går nu
konsten i sin smak från den ena
ytterligheten till den andra; och så länge en
smakriktning är härskande, så glömmer
och dömer och fördömer man allt vad
nyss var så älskat och beundrat.
I den korta tidsrymden av 40—50
år har nu en ström av en beständigt
växlande smak i olika perioder ensam
behärskat den moderna konsten.
I Skandinavien, där vi ha mindre plats
och kortare tradition än kontinenten,
observerar man nog ännu tydligare,
hurusom vissa smakriktningar en kort tid
äro de enahärskande, tills de avlösas av
andra — vanligtvis deras motsats.
På femtiotalet målade de
skandinaviska målarna huvudsakligen genre och
landskapstavlor. I genremåleriet var
berättelsen — anekdoten — det avgörande.
Tavlan blev gärna målad för att
berätta någon större eller mindre händelse
ur folklivet, stadslivet eller historien.
Antingen det var bondhistorier, som
Tidemand, Malmström, Exner målade dem,
italienska genrebilder, som Marstrand,
Egron Lundgren, Bloch gåvo dem,
guda-och hjältehistorier, som Winges och
Malmströms, eller interiörer med figurer
som Duncker, Wallander m. fl. målade
dem, så gick det huvudsakligen ut på att
berätta.
En tavla var huvudsakligen en
berättelse i färger. På ljusverkan och
linjer, dekorativ helhet eller idérikedom
berodde det inte så mycket. Målarna hade
sett eller hört något, som hade gjort
intryck på dem, som de hade fått lust
att omtala, och så berättade de det i
färger.
Detsamma var fallet med
landskapsmålarna. Så duktiga målare som
svensken Bergh, dansken Skovgaard och norr-
mannen Gude voro alla tre berättare om
sina olika länders natur. De talade om
hur där såg ut.
De diktade inte därom.
För att berätta sanningsenligt måste
man väl känna till vad man berättar om,
och målarna från den tiden voro flitiga
och samvetsgranna med att studera de
modeller och den naturomgivning, som
de återgåvo på sina tavlor. Den bästa
konsten trån denna tiden ger ännu ett
intryck av ärlighet och kärlek till ämnet,
som värmer åskådaren, om bilden också
kan verka fläckig och alltför noggrant
utförd i detaljerna. Och så var det ju
detta, att målarna målade sina tavlor
inomhus, varav kommer att deras kolorit
ibland kan påminna om oljetryck.
Kom så den yngre generationen med
sin nya kärlek till friluftsmåleriet i
plein-air. Till Paris, varifrån den stora
upptäckten hade kommit, strömmade alla
unga konstnärer för att måla ljus och
skugga och clair-obscurer, och alla
målade Paris’ lilablåa ångmättade luft, och
alla målade blont, lätt, blekt, landskap
i opal och lila, skymningstavlor med
lyktsken över Paris och späda skogar
med blågröna träd.
Det fanns inte nog vitt och krita på
paletten för att försöka återge solen,
som nu sken över all den förra
atelier-konsten. På den tiden började
japaneserna mera och mera att bli synliga på
Europas stora expositioner, och folk, som
inte hade spår av smak, försökte
efterhärma deras medfödda smak i att gripa
en handfull av naturen. Man plumsade
ner, likgiltigt vart. Fältropet var nu, att
allt var lika vackert, lika värdt att
återges. Bara det levde var det ett passande
ämne för konsten. Det enda som inte
fick lov att leva var konstnären själv.
Han fick varken ha känslor eller idéer,
sympatier eller antipatier. Han skulle blott
kopiera verkligheten, och vilken som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
