Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - När hagen blommar. Av Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR HAGEN BLOMMAR
259
verklighet. Från denna tid ha vi tavlor
med solljus — eller försök till solljus,
med blåa kålland och upplöjd mark och
med figurer som äro placerade var som
helst, hur som helst. Om ett par
stövlar stucko fram vid ena ramkanten och
det halva av ett ansikte vid den andra,
då berodde inte detta på någon
fantastisk improvisation eller oberäknad
raskhet, men var följden av en väl överlagd
reflexion, som trotsade all komposition,
som snobbade med tillfälligheter och
som fann allt som kunde påminna om
dekorativ konst affekterat och
akademiskt.
Man fick akta sig väl att under detta
tidsskede påminna om nymfer eller genier
i naturen. Vilken idiotism att vilja måla
vad som inte finns i verkliga skogar
och ängar!
Skomakarerealismen trampade så hårdt
över naturens poesi, att den gömde sig
i skogens allra innersta snår och inte
vågade andas i all denna brutala
verklighet.
Men under själva denna tid levde
och målade två konstnärer, som vågade
vara sig själva och varken tycktes se
eller höra vad alla andra förkunnade som
det enda saliggörande.
Dessa två konstnärer voro schweizaren
Böcklin och fransmannen Puvis de
Chavannes.
Medan alla andra konstnärer målade
bönder och busar och på sin höjd
karikatyrer av sin familj och sina bekanta,
målade Böcklin havsfolk och nymfer och
Puvis de Chavannes genier och
allegoriska figurer.
Och genom detta orubbliga lugn,
varmed snillena upprepa den sanning varpå
de tro, så började de skandinaviska
konstnärerna småningom att observera,
— tolerera — beundra — avguda
Böcklin och Puvis de Chavannes.
Och innan man visste hur det gått
till, hade hela hagen lagt om. Där skulle
nu inte längre växa blåklint och vallmo
och andra tarvliga blommor. Där skulle
växa vita liljor och stela lagerbuskar.
Där skulle planteras symmetriska enar, —
naturligtvis helst cypresser. Allt skulle
vara så enkelt och dekorativt som
möjligt. Alla rallare och potatisplockare
blevo körda bort ur tavlorna, och stolta
riddare och tankfulla jungfrur skredo fram
i deras spår. Konsten blev plötsligen
aristokratisk och fantastisk.
Med leende miner vinkade man
nymfer och näckar fram ur deras gömställen.
Man svärmade för Grekland, och
skönhetsreligionen kom på modet. Och från det
hyperideella håller nu konsten på att
glida in i det symbolistiska. Det är
inte längre ämnet, inte luft och ljus,
inte det tillfälliga eller det fantastiska
som är dagens lösen. Det är det
hemlighetsfulla, det oförklarliga. Man
framkastar sina tavlor som en rebus, på
vilken publiken står och glor. Ja, det
finns begåvade konstnärer, som mena
det vara fullkomligt likgiltigt, om man
kan se vad en tavla föreställer, om det
skall vara mänsklig form, naturföremål
eller blott en slinga av linjer. Om det
hela verkar frappant som färgklick eller
linjekombination, då är det fullkomligt
tillfredsställande. Samtidigt anses det
nu för att vara det högsta i konsten att
inte veta eller kunna något. — Man skall
vara naiv. Liksom man lika plötsligt
kunde bli naiv, som man skulle kunna
återfå sin första barndoms blick på livet.
— Intet gör ett så lögnaktigt intryck
som en affekterad naivitet. Det
underligaste med allt detta är, att under dessa
perioder, som allt fortare och fortare
avlösa varandra, tycka alla konstnärer
detsamma. Och under det tidevarv, då en
av dessa åsikter är tongivande, anses
det nästan för mindre vetande att kunna
beundra och älska något annat än vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
