Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska teaterkvällar i Berlin. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKA TEATERKVÄLLAR I BERLIN
265
dekorationsskiss av svend gade. theater an der königgrätzerstrasse.
En annan svårare fråga, som icke här kan
behandlas, är hur man skall förfara med
verkets två så olika partier, scenerna till
och med Aases död och vad som därefter
kommer. Peer Gynt på Lessingteatern är en
operett, med text av en berömd diktare,
till musik av Grieg, och om också
varenda flicka hos Wertheim nu svärmar för
det nya verket, så vet ändå ingen rätt vad
Ibsens Peer Gynt är för något.
Vildanden på Lessingteatern står
givetvis högre, då man här har traditioner
att bygga på, men i alla händelser är det
långt ifrån en fullgången återgivning, lika
litet som »Byggmästar Solness». Teaterns
förnämsta kraft är den kände Albert
Bas-sermann, som en gång tillhört Brahms
ensemble, och det är han som utför
huvudrollerna i Ibsens dramer. Bassermann är
en skådespelare som spelar med hjärnan.
Han tränger med sin intelligens igenom
rollens alla enskildheter, utarbetar dem med
den största omsorg och återgiver dem med
en obestridlig virtuositet. Utrustad med
en reslig, synnerligen vacker gestalt, kan
han imponera genom ett starkt grepp och
gripa oss genom en enda gest. Men fa-
ran är blott den att han fastnar i den
starka detaljen och delar upp rollen i en
rad växlande skiftningar, som icke alltid
stå i inbördes samklang, han spelar solo
med sig själv, och i stället för att skynda
förbi en oviktig seen omhuldar han den
och vill inte släppa den ur sina händer.
Återigen den naturalistiska
skådespelarkonstens överdrivna betonande av
verklighetsbilden. Tyvärr är den intressante
skådespelarens stämma ett nästan fullständigt
utslitet instrument. Hans Hjalmar Ekdahl
är en av hans bästa skapelser, där
skådespelarens sorglösa humor kommer väl till pass.
Vad åter beträffar fru Else Bassermann,
den store skådespelarens hustru, har ingen
mer än hennes man förmått upptäcka
hennes skådespelartalang, uppfattningen är
ansträngd och opersonlig, stämman en sträv
alt, och ett faktum är att hennes roll vid
Lessingteatern blivit att dra ned den
allmänna nivån. Hennes Hilde Wangel är
helt enkelt osmaklig. Över huvud taget
är det brist på goda yngre kvinnliga
krafter i Berlin. Hedvig i »Vildanden» spelas
av en av de bättre, och ändå kan en
nordisk åskådare icke vara nöjd med den brist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
