Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska teaterkvällar i Berlin. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKA TEATERKVÄLLAR I BERLIN
269
dekorationsskiss av svend gade. theater an der königgrätzerstrasse.
Olof å Volksbühne (hyrd av Reinhardt
några dagar i veckan) och Spöksonaten
på Kammerspiele. Mäster Olof var för
övrigt tysk urpremiär, och ehuru det
originella stycket nog har egenskaper som
kunna tilltala en tysk publik, blev
framförandet dock utan betydelse; regin låg i
händerna på en teaterman av äldre snitt,
Ferdinand Gregori, som icke förmått
gjuta liv i dramat; vid rollfördelningen
hade ett svårt misstag begåtts, då Mäster
Olof nervöst och famlande utfördes av en
genomsnittstalang i stället för av den även
för Stockholmspubliken välbekante Paul
Hartmann, som nu bar upp Gustaf Vasas
roll, för övrigt på ett förträffligt vis.
Spöksonaten däremot blev en mycket
betydande seger för Reinhardts regi och
skådespelare. Uppgiften tillhör de allra
svåraste, då dramat är skrivet i ett slags
trance och tenderar mot samma
upplösning av bestående former som utmärker
Drömspelet och för övrigt har en viss
motsvarighet i Beethovens sista
kammarmusikverk. Första aktens seen var
måhända en smula för trång, och den
förfärliga köksan i tredje akten hamrade väl
kraftigt med dörrar och porslin, men
Reinhardts mästerskap i att gestalta ett
hus hela tragedi framstod här lika fullt
som i hans iscensättning av
»Wetter-leuchten» i hela sin glans. Framför allt
var andra aktens spöksupé ett mästerstycke
av ohygglig styrka och fulländad
intuitionsgåva. För första gången fick man en
märklig inblick i dramats förtjänster och
fel. Dess groteska genialitet, den
summariska överblicken av de olika figurernas
gränslösa elände och ondska, omöjligheten
för de unga att växa upp som fria
människor i denna bottenlösa sump, verkets
hela sömngångaraktiga karaktär gjorde en
överväldigande verkan, framför allt i andra
akten. Tredje akten är alltför löst
sammanvävd med de två första, och man kan
ha olika mening om ett hems upplösning
till följd av att en elak piga sätter fram
urvattnat soppkött.
Paul Wegener gav med sin gamle
direktör och skurk åter en av sina
oemotståndliga, genomtänkta och brutala
Strindbergsfigurer, men högst nådde nog Gertrud
Eysoldt som mumie. Det lyckades den
utomordentliga skådespelerskan att ge illu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
