Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Nordiska teaterkvällar i Berlin. Av Carl David Marcus - Lorentz Dietrichson. Av Fredrik Paasche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
FREDRIK PAASCHE
sion åt denna ruin av en människa, som
antagit en papegojas talsätt, utan att man
ett ögonblick var frestad att le, blott
greps djupt av den konst människor
utveckla för att plåga varandra.
Kanske att. den korta översikten ger
en bild av Berlinerteatrarnas stora intresse
för det nordiska dramat. Det förstås av sig
självt, att den nordiska repertoaren blott
är en viktig bråkdel av säsongens
program. Till slut bör man betänka, att Berlin
är huvudstaden i ett rike, som kämpar
på liv och död på världshistoriens stora
seen.
LORENTZ DIETRICHSON
Av FREDRIK PAASCHE
ET ER ikke min tanke at gi en
indgaaende vurdering av
professor Lorentz Dietrichsons verker,
langt mindre at fortælle om hans
liv. Norske og svenske aviser har i
ut-förlige nekrologer bragt de nödvendige
biografiske data, har tællet og veiet
professor Dietrichsons skrifter. Hvad jeg vil
forsöke, er at gi et billede av hans
stilling i sin norske samtid og et indtryk av
hans personlighet.
Det bitre spörsmaal hvorfor? som
döden saa ofte stiller, behövde ikke at lyde
ved professor Dietrichsons grav. Hans
gjerning var gjort. Döden var for ham
en befrier fra alderens tyngsel og
træt-het. Han ventet paa den som paa en
ven.
Den fölelse, som fyldte os ved hans
bortgang, var först og fremst
taknemlig-het for trofast arbeide. Fra to lande kom
den. Paa hans kiste lyste de blaa og
gule farver ved siden av hans eget lands.
Det er almindelig bekjendt, att
Lorentz Dietrichson begyndte sin gjerning i
Sverige — for snart 60 aar siden. For
norsk æstetisk videnskap fik hans arbeide
grundlæggende betydning; men ogsaa i
svensk aandsliv har det sat sine spor.
Om jeg ser rigtig, er der i det
svenske sind med dets lyriske fölsomhet, med
dets vilje til idealitet, meget som passet
Lorentz Dietrichson. Skjönt han som ung
Upsala-docent stundom reiste opposition
mot en eller anden den gang herskende
kunstanskuelse, fölte han sig altid hjemme
mellem universitetslærerne og studenterne,
— det var som om feiderne bare gav
ham fotfæste i hans nye land.
Dietrichsons arbeidsaar i Sverige fyldte ham med
kjærlighet til landet, en kjærlighet som
den lange broderstrids bitterhet og
smaa-lighet aldrig kunde trænge forstyrrende
ind i. Begivenheterne i 1905 var tunge
for ham; men han sökte at se dem som
en nödvendighet og begyndte straks at
haabe fremover. Og hvert nyt bud om
bedring i forholdet mellem halvöens to
folk blev ham en ny kilde til glæde. Jeg
tör visst meddele et litet vidnesbyrd om
det. I august 1914, like efter krigens
utbrudd, kom jeg op till ham med avisen,
som bragte budskapet om den
svensknorske avtale — at de to folk under
ingen omstændighet skulde gaa mot
hverandre. Da jeg hadde læst kommunikéet
til ende, sat den gamle taus et öieblik,
og saa kom det sterkt og stille: »Herre,
nu lade du din tjener fare i fred!»
Da Dietrichson i 1875 kom hjem til
Norge, var det paa sæt og vis et offer,
han bragte. I Sverige hadde han
opar-beidet sig en anseelse og myndighet, som
rak langt. I Norge var arbeidsvilkaarene
vanskelige. Men han tok kaldelsen til
det extraordinære professorat i kunsthi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
