- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugusjätte årgången. 1917 /
275

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lorentz Dietrichson. Av Fredrik Paasche - Pehr von Ehrenheims minnen. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PEHR VON EHRENHEIMS MINNEN

2 77

för han underkastet sig en vanskelig
operation — dikterte han mig nogen vers, hvor
der bl. a. stod fölgende linjer:

O fik jeg dö som stjernens glöden,
der blegner hen i aftenroden — —
O fik jeg dö, som maahrostsangen
dör stille hen mot solopgangen — —

Hans bön gik i opfyldelse. Han
sluknet stille. Han slumret ind i
hemmelig-heten. Hos os er hans minde og hans
levende impuls blit tilbake.

Jag ser ham endnu, som jeg saa ham
mange stille kveldstunder i hans
arbejdsrum. Jag mindes den lette böining paa
hans hode, mens han talte varmt,
intræn-gende. Jeg mindes hans ord. En viss
skygghet, som han ellers midt i al sin
elskværdighet og godhet hadde vanskeligt

for at lösgjöre sig fra, forlat ham helt i
slike stunder. Han aapnet sit hjerte for
den unge ven, talte sterkt personlig om
livets kampe og dödens gaater.

Jeg husker en stjernekveld, da han
pludselig brot ut: »Ak! at jeg ikke længer kan
se stjernerne». Hans tro saa dem, selv
om hans öine ikke strak til. Det sidste
digt han skrev — en 78-aarings
guldbryllupssang till sin hustru — ender slik:

Lad os takke Gud tilsammen,
at i Ham du blev saa sterk!
Lad os stille sige amen
til hans veie og hans verk!

Solen synker. Aftenens vind i
seilet tier. Ankret ned 1
Haand i haand vi vandrer ind i
stjernenattens herlighet.

PEHR VON EHRENHEIMS MINNEN

Av OLOF RABENIUS

Pehr Ehrenheim: Några minnen. P. A.
Norstedt & Söner, Stockholm.

W^ ET HAR icke varit många
sven-I män beskärt att få uppbära

|^LvRj en så lång och ljus levnadssaga som
^ Pehr Jacob von Ehrenheim.
Knappast finnes det någon bland nutida
svenskar som betrotts med så många
hedersposter inom samhällslivet som han,
poster dem han enligt samfällt vittnesbörd
upprätthållit med en sällsynt skicklighet
och värdighet. Som statsråd, som Första
kammarens talman, som
riksbanksfullmäktiges ordförande, som præses i
lantbruksakademien och som kansler för rikets
universitet — för att blott nämna de mest
framträdande bland hans många
befattningar — överallt har han visat sig som
den börne presidenten, vilken förenat
bildningens och begåvningens auktoritet med
personlighetens glans och pondus. Men
betydelsefullare än den ledande och lysande
ämbetsmannens gärning har likväl den
insats varit han gjort i det svenska statslivets
utveckling som en av De Geers förnämsta
medhjälpare vid genomförandet av
representationsreformen. Under de stormiga
debatter, som på Riddarhuset föregingo dess
antagande, var han energiskt verksam för

att stödja De Geer och gav därvid prov på
den talang och karaktär, som bäst kunde
säkerställa segern. De Geer själv har i
sina Minnen kunnat vittna, icke blott att
Ehrenheim varit en verklig statsman utan
att han också varit den, för vilken han
personligen känt den största sympatien.

Vid 8 8 års ålder företog sig Pehr v.
Ehrenheim att nedskriva huvuddragen ur sitt
framfarna liv. Dessa memoarer blevo några år
liggande som manuskript, till dess äldste
sonen, kammarherre Erik von Ehrenheim,
föranstaltade deras utgivande. Det behöver
icke sägas, att de väl försvara sin plats i
vår biografiska och politiska litteratur. Vid
sidan om de bidrag, memoarerna ge till
statskrönikan, äga de framför allt värde
genom den personliga bild av
självbiografen, som däri framträder. De spegla
troget det liv och det lynne, som gestaltats
i verket, och skänka nyckeln till den
karaktär, som varit dess bärare. Ett litterärt
självporträtt blir oftast rikast upplysande
genom de omedvetna reflexer, som
skildraren däri kastar över sitt eget väsen. Under
läsningen av dessa memoarer erinras man
om detta förhållande, ty personligheten
uppstiger här ur sin egen naturgrund och
avtecknar sig för blicken med den enkel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1917/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free