Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hans Larsson som diktare. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS LARSSON SOM DIKTARE
281
i min makt och sett på det och vägt det,
som en fiskare väger en fisk i handen.
En morgon, då mitt liv låg som en solig
havsbukt och jag lodade i djupen. Jag
drog upp minnen och höll dem i min hand
och tänkte, att ännu voro de för små,
ännu skulle de leva för sig själva i djupet
och växa. »
Det är således icke först sedan i går
som Hans Larsson försänkt sig i poesien,
men likvisst kom Hemmabyarna som
en överraskning. I denna både till
innehåll och form säregna bok framstår han
med ett slag som en synnerligen
framstående människoskildrare.
Dessa världsbetraktelser i femton kapitel
spegla sig mot krigets bakgrund. Kriget
har upprört författaren som det upprört
oss alla. »Du har väl gett akt på, att
klockorna ringa på ett annat sätt sen en månads
tid. Det är icke underligt. Klockor låta
icke på samma sätt, när det är skumt
under himmelen som annars, och ej
likadant julkvällarna som midsommarafton, och
när halva världen är i krig, blir all klang
en annan, och när bitterhet, bitterhet
kommer till . . . Och allt annat också för resten
låter annorlunda än förr.»
Synbarligen har författaren som så många
andra av humana idéer besjälade människor
levat i den tron, att vi hunnit så långt i
kultur, att krig nästan vore en omöjlighet
— och så plötsligt är det där mera
barbariskt än någonsin. Hörnstenen i hans
tro, att världen skulle bliva bättre och
människorna visare, har skakats, då
dårskapen och ondskan i stället kommit till
väldet. »Jag är trött på frågorna och på
människorna också», utbrister han. »Tror
du egentligen, att de någonsin bliva bättre?
Den fåfängligheten bör man kanske inte
leva på.»
Men endast för ett ögonblick får
missmodet makt med hans ljusa sinne. Hur
dålig tanke man än har om människorna,
gäller det att se dem som de äro, älska
och förstå dem utan alla teorier. »Giv
mig människor», ropar han. Och då är
det som minnet om Hemmabyarna på
allvar dyker upp, där alla de han bäst och
närmast känt, levat. Han måste se dem
ännu en gång, hålla uppvisning med dem,
undersöka om de hålla provet — man vet
ju icke vad som kan förestå under dessa
farliga tider. »När en stor och fruktans-
värd händelse når uppöver det
vardags-flacka, så ekar det hundra år tillbaka, från
ödesstund till ödesstund, och då tycker jag
genast jag ser släktleden tåga nere under
mig i en lång rad. Då håller man ganska
mycket av dem, och tanken far i väg kring
gårdarna och över vångarna och hälsar på.»
Och författaren fördjupar sig i
barndomsminnena, vandrar i tankarna på de gamla
vägarna och stigarna, dröjer med välbehag
vid den gamla kyrkan, i vars höga almar
kråkorna hålla sin kraxkonsert. Och
människorna komma, gamla och unga, rika och
fattiga, läsare och världsliga, »misär» och
rackare, »ty i ingenting skall vår socken
stå efter andra». Här komma vagnmakaren
och »skräddaren vid vägen», här har ni
»5-an» och »Bakvången» bland gästerna
vid mors blåblommiga kaffekoppar, här
träffar ni traktens frälsta och världens barn,
prosten och predikanten och doktorn och
får en aning om »frågorna» och det ofog
som också de kunna ställa till bland
menigheten; och här har ni Pernilla med sitt
livs tragiska händelse och »Storemor» och
många andra. Och lite varstädes stöter
man på Per Knutsson, storbonden,
söderslättingen i hela sin prakt, med mycket
världsligt förstånd och klokhet, icke lätt
att fjälla och icke lätt att locka men
godmodig, human och full av saftig humor.
Långt om länge får ni också »Spissens»
historia och hur han sökte lura Bertil på
hans »tvårakornslott».
Men det skulle vara lönlöst att söka
giva en föreställning om innehållet i denna
bok. Här om någonsin beror allt på
framställningssättet. Det kan förefalla nog så
konstlöst. Det kan tyckas som om
författaren endast lät pennan löpa som den
ville, berättande i spridd oordning, vad
som dök upp i hans minne. Han resonerar
och tar tillbaka, kommer icke riktigt ihåg
utan måste tänka bättre efter, gör
parenteser, bryter av en historia han redan
börjat och berättar så en annan som man
ej alls väntat. Och i yttre mening handlar
det om ingenting.
Men det är en galenskap med metod.
I själva verket är det ett ytterst
målmedvetet och fordrande manér. Det gäller att
kunna förbereda, och det gäller att kunna
sätta pricken över i’et. Varje sentens måste
komma på sin rätta plats, och var och en
av dessa skenbart på måfå kringraglande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
