Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hans Larsson som diktare. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
JOHAN MORTENSEN
beskrivningar måste forma sig till en liten
tavla. Och läsarna måste under detta
kringströvande hållas vid liv och anda. Allt
saker som det icke är så lätt att
åstadkomma. Maneret har alltid varit kärt för
humoristerna, dessa lösa jägare efter
infall och kvickheter, för vilka det yttre
alltid upplöser sig i ett inre, själfullt
skimrande. Särskilt Sterne har i sina berömda
böcker drivit det så långt som det gärna
kan drivas.
Maneret har sina vådor. I längden
kan det verka tröttande på läsaren-,
möjligen upptäcker han också, att vad som
förut tett sig för honom som idel natur i
själva verket är raffinerad konst — »und wird
verstimmt». Till gengäld har författaren
stor frihet att direkt giva uttryck åt sina
personliga meningar och stor frihet att
blanda högt och lågt. Och kittet, som
sammanbinder alla dessa disparata element,
är humorn — icke den burleskt överdrivna,
som efter amerikanska mönster blivit så
vanlig, utan ett lugnt smålöje i ögat och
mungiporna, ofta beledsagat av — ett dock
hyfsat — kraftord.
Kanske har det icke alltid lyckats
författaren att få bilderna fullt tydliga och
levande: särskilt i början komma icke alla
figurerna till sin rätt. Holger, den
spekulative estetikern, får man icke riktigt
grepp på. Men eljest passar
framställningssättet utmärkt för Hans Larsson, han rör
sig som fisken i vattnet. Man finner rent
mästerliga partier. Hela handeln mellan
Spissen och Bertil är ett litet drama, och
porträttet av Storemor är fin psykologisk
konst. Man bokstavligen tycker sig se,
hur det kommer till. Det är som vore
författaren en målare i arbete framför staffliet
med paletten i ena och penseln i den
andra handen. Liksom på måfå kastar
han ut en färgklick här, en annan där,
slätar ut, försöker på nytt. Det ser ut,
som om han själv icke visste, hur han
ville ha det; men plötsligen — medan
Storemor springer gatlopp mellan de tio
budorden — är porträttet färdigt och lyser
av liv.
På detta sätt framkomma högst växlande
tavlor. Här är t. ex. vagnmakaren
karakteriserad på några få rader:
»Två kom där alltid och i sällskap med
varandra, den gamle vagnmakaren och
’skräddaren vid vägen’. Vagnmakaren har
med visshet en näverdosa i sin vänstra
ficka, den snusar han själv av; men i sin
rockskörtsficka har han horndosan med vita
slinginläggningar på locket, och när han
första gången bjuder på den dosan i
kyrkbänken — och det gör han ofta inte förrän
predikstolspsalmen kommer — är den så
slät och nyklämd under locket, att det är
svårt få fingrarna i den, men när den gått
bänken ut och kommit tillbaka, kan man
bekvämare skrapa åt sig. Då tar
vagnmakaren själv sin egentliga kyrkopris, och
därmed lägger han definitivt hela
veckosläpet bakom sig och samlar sig till
uppbyggeisen. Så har han gjort, förmodar
jag, ända sen den gamla kyrkans tid. Mer
helgad än någon annan söndag kom dock
dosan tillbaka den dag, då prosten hade
glömt sin egen stora dosa hemma och
helt frilt gick ner i kyrkgången och sade:
’Finnes här någon som kan bjuda mig en
pris?’ Då steg vagnmakaren fram, ehuru
det i den bänken fanns ett par
inskriptionsdosor, och var glad att horndosan ännu
var orörd, och aldrig hade han känt sig
så ett med gamle prostens kristendom, som
han gjorde den dagen.»
Men maneret passar också från en
annan synpunkt för Hans Larsson. Han är
rädd för det skematiska, för de starka
orden, de fastslagna meningarna, för
fraserna. Han är framför allt en frågare, en
dialektiker i Sokrates’ eller Kirkegaards
stil, som måste undersöka varje tes och
möttes; slutet blir vanligen att han glider
emellan och nyanserar sig fram till en ny
ståndpunkt. Härtill passar utmärkt detta
personliga framställningssätt. Utgående från
ett eller annat yttrande eller en
vardagshändelse lodar sig författaren på sitt lugna
och trygga sätt fram till den tolkning, som
han anser för den rätta.
Och det är minsann icke små frågor
som här diskuteras. Det är en hel religion
och världsåskådning, en teodicé som
utformas och där centralfiguren utgöres av
den »store slungaren» -— en av arbetets
finaste skildringar. Författarens synpunkt
är i själva verket mycket optimistisk, om
han också inskärper såsom sin slutliga
mening, sedan han hållit parad med alla de
sina och funnit dem brukbara nog: »Vill
du älska människorna, så glöm icke att
människan är dåraktig.»
När man lägger Hans Larssons arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
