Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lord Byron och politiken. Av Erik Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|LÖRD BYRON OCH POLITIKEN
295
dumma legitimate-old-dynasty boobies of
regu-lar-bred sovereigns — oj oj oj!
Vi se här, hur Byron önskade
Napoleon segern, trots att denne låg i krig
med England. Hans förakt för de tre
»dumma knölarna», som representerade
den legitima dynastien (Georg, Fredrik,
Alexander) ökade hans beundran för
revolutionens son, mot vilken han dock
icke alltid, icke ens som skolgosse, var
odelat sympatiskt sinnad. Byrons
uppfattning av Napoleon tolkas kanske bäst
i ett brev till den irländske skalden
Thomas Moore:
Vi stå i stor tacksamhetsskuld till denna
åskgud till karl, därför att han rensar luften
från alla gamla legitimitetens dimmor, som ha
lagt sig över oss, och jag hoppas uppriktigt^
att hans uppgift ännu icke är slut.
Den 18 februari 1814 skriver Byron
sin dagbok:
Napoleon! Denna vecka kommer att
avgöra hans öde. Allt synes emot honom; men
jag tror och hoppas, att han skall vinna —
åtminstone driva inkräktarna tillbaka. Vad ha
vi för rätt att bestämma om monarker för
Frankrike? Ack, tacka vet jag en republik.
’Brutus, du sover!’ Hobhouse är full av
anekdoter från kontinenten om denne
underbare man, alla till förmån för hans intelligens
och mod, men emot hans bonhommie. Intet
under, hur skulle han, som känner
mänskligheten så väl, göra annat än förakta och avsky
den? Ju större jämlikheten är, desto mera
opartiskt blir det onda fördelat och blir lättare att
bära genom att det fördelas bland så många
— därföre republik.
och några dagar senare:
Bonaparte är ännu ej slagen utan har
drivit Blücher tillbaka. Om han åter vinner,
væ victis!
Då Napoleon den 11 april 1814
avsagt sig tronen för att begiva sig till
Elba, är Byron mycket besviken.
Men jag vill inte uppgiva honom än,
ehuru alla hans beundrare avfallit från honom.
Ett »Ode till Napoleon» ger också
uttryck åt hans känslor, då nu, som han
säger, »hans lilla pagod» (avgudabild)
fallit från sin piedestal. Och då Ludvig
XVIII kort efteråt besökte London, har
Byron endast hånfulla ord om denne:
I skrivande stund far Ludvig den
giktbrutne i triumf in i Piccadilly med
kunglighetens hela pomp och pöbeltillopp. Man hade
erbjudit mig en plats för att beskåda
grannlåten; men som jag sett en sultan på väg till
moskéen och varit närvarande, när han mottog
en ambassadör, så har den högt kristne kungen
ingen dragningskraft för mig.
Då Byron fick underrättelse om
utgången av slaget vid Waterloo, uttryckte
han sin misstämning däröver och tillade:
Jag hade aldrig trott annat än att jag
skulle få se Lörd Castlereaghs (Englands
utrikesministers) huvud spetsat på en pik; men
nu får jag det förmodligen icke.
Han kunde ej’ förlåta Napoleon, att
han ej tog sitt liv.
Byrons sympati för Napoleon ökades
genom hans avsky för Wellington och
Blücher.
Till Thomas Moore skriver Byron
den 7 juli 1815 (efter Napoleons fall):
Varje hopp om en republik är förbi nu,
och vi måste fortfara under det gamla systemet.
Och jag är utledsen på politik och blodbad;
och den framgång, som försynen så frikostigt
beskär Castlereagh, är endast ett bevis för, hur
litet värde gudarna sätta på framgången, då de
tillåta sådana åsnor som han och den där
försupne korpralen, gubben Blücher, att spela
översittare mot dem som äro bättre än de.
Om Wellington yttrar sig Byron
denna gång med sympati. Kort
därefter skriver Byron en tidningsartikel —
som ej publicerades — i vilken den
franske ministern Talleyrand överhopades
med de grövsta skällsord:
Denne man, vars namn varje hederlig läpp
skyr att uttala och på vilken man ej ens kan
tänka utan en befläckelse, från vilken fantasien
strävar att befria sig — denna levande
förteckning på allt, som det offentliga och enskilda
förräderiet och den moraliska skändligheten kan
hopa i en enda förfallen varelses person —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
