Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lord Byron och politiken. Av Erik Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
ERIK BJÖRKMAN
sättet att lugna »bellua multorum capitunu är
att avhugga några av dess överflödiga huvuden.
Men t. o. m. en pöbel kan lättare bringas till
förnuft genom en blandning av försonlighet och
fasthet än genom ytterligare retning och
fördubblade straff. Tänka vi på vår
tacksamhetsskuld till en pöbel? Det är pöbeln som
arbetar på våra åkrar och tjänar i våra hem,
pöbeln som bemannar vår flotta och rekryterar
vår armé, det är pöbeln som har satt oss i
stånd att trotsa hela världen och som också
kan trotsa er, då vanvård och olycka drivit
den till förtvivlan. Ni må kalla folket pöbel,
men glömmen icke, att pöbeln allt för ofta
uttalar folkets känslor. Och här måste jag
anmärka med vilken iver vi äro vana att skynda
våra olyckliga bundsförvanter till hjälp,
överlämnande vårt eget lands olyckliga åt försynen
eller socknen.
Såsom var att vänta, antogs den
fruktansvärda billen, trots all den unge lordens
vältalighet. Ett »Ode till sabotagelagens
befrämjare» (»theframersoftheframe-bill»)
gav ytterligare luft åt skaldens känslor.
Det dröjde icke länge, förrän Byron
ånyo uppträdde i överhuset för sina
frisinnade idéer. Här gällde det
religionsfrihet för katolikerna, särskilt i Irland.
Talet var långt, välformat och sakrikt
och vittnade om en varm hänförelse för
sitt ämne. Den djupa medkänsla, som
Byron hyste för Irlands olyckliga öde
under det engelska förtrycket och som
han troget bevarade hela sitt liv, tolkar
han här på ett vältaligt sätt. »Vad är
England utan Irland, och vad är Irland
utan katolikerna?» utropade han. Den
ännu i våra dagar aktuella och
oavgjorda home-rule frågan beröres här.
Unionen mellan England och Irland
liknas vid hajens förening med sitt byte.
Talaren gjorde en del skarpa, delvis
ironiska utfall mot regeringens politik och
mot nationella fördomar. På tories
verkade det lidelsefulla anförandet som salt
i surt öga. De konservativa hade all
anledning att söka komma sin stridbare
motståndare till livs. Och de
försummade det icke heller, då Byrons namn
snart kom under allmän diskussion
genom de sorgliga förhållanden, som
åtföljde äktenskapsskillnaden.
Ett tredje tal i överhuset följande år
— i anslutning till en av Byron
överlämnad petition i en religionsfråga —
blev hans sista handling som senator. En
uppmaning att framlägga en petition om
ändringar i den omänskliga »Insolvent
debtor act» avböjde han av misströstan
om framgång.
Då Byron i april 1816 för alltid
lämnade England, bar han förbittring och
förtvivlan i sitt hjärta. Utstött ur
samhället utan att själv veta med sig någon
skuld, fick han de bittraste erfarenheter
av allmänhetens fördomar och falska
moraliska indignation. Det är klart att
landsflykt och bannlysning skulle än mer
fördjupa Byrons uppfattning av
samhällets onatur och lögnaktighet. Under
dessa landsflyktens år ruvade han på sina
bittra minnen. Hatet grodde allt mer
inom honom, för att slutligen följas av
resignationen. Känslorna kläddes i ord,
och resultatet blev världslitteraturens
mästerligaste samhällssatir, Don Juan.
Innan vi följa Byron i landsflykten,
vilja vi emellertid fästa oss vid några
uttalanden av honom med anledning av
det pågående kriget, som avslutades året
innan han lämnade sitt land för alltid.
I sin dagbok, nov. 1813, skriver han
med anledning av Napoleons återtåg
efter slaget vid Leipzig:
Vilka sällsamma nyheter om denne
anarkiens gigant (Anakim) — Bonaparte! allt sedan
jag försvarade min byst av honom i Harrow
mot lymmelaktiga ögontjänare, då kriget bröt
ut 1803, har han varit min Heros de Roman
på kontinenten, jag vill inte ha honom här.
Men jag tycker inte om denna upprepade flykt,
att arméer lämnas i sticket o. s. v. Jag är
säker på att jag, då jag försvarade hans byst i
skolan, icke trodde, att han skulle springa bort
från sig själv. Men jag skulle inte bli
förvånad, om han klådde dem än en gång! Att bli
slagen av människor vore något; men av tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
