Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lord Byron och politiken. Av Erik Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
ERIK BJÖRKMAN
åldern» (The age of bronze or carmen
se-culare et annus hand mirabilis, som den
fullständiga titeln lyder); den avslutades
i januari 1823. Den är en satir i Popes
stil över den heliga alliansens kongress
i Verona 1822 för undertryckande av
den europeiska revolutionsrörelsen. Byron
är här republikan med en äkta
entusiasm för folkfriheten och ett lågande hat
mot furstedynastierna, särskilt Österrikes
furstehus, samt mot den Metternichska
skolans politiska grundsatser, till vilka
som bekant i främsta rummet hörde
legitimitetsprincipen eller kungadömet med
Guds nåde. Det är dock icke blott den
heliga alliansen och dess kongress, som
gisslas i denna dikt. Med förbittring
dröjer skalden bl. a. även vid det sätt,
på vilket den strax förut avlidne
Napoleon behandlats av sina besegrare, främst
England. Den store korsikanarens minne
utövade nu en sällspord tjusning över
hans sinne. Byron dyrkade alltjämt
hans storhet, om denna ock i hans ögon
förminskades därigenom, att han, själv
en revolutionens son, smidde nya bojor
åt den nyss befriade världen, blivit en
slavarnes slav, i det att han, hjälten,
sjunkit ned till att bliva en konung över
konungar.
Till sina utfall mot Napoleons
besegrare hade Byron fått stoff i två nyligen
utkomna böcker om Napoleon på St.
Helena. Han hånar hans fångvaktare,
hånar jättens småaktiga besegrare och
prisar oförblommerat hans geni, örnen,
som nu hade sprängt sina bojor.
Sannolikt hade hans entusiasm i någon mån
svalnat, om han besinnat, att Napoleon
avskydde revolutionen, som han hade att
tacka för sin upphöjelse, och var lika
mycket fången i legitimitetens fördomar
som någon av alliansens män samt
därföre beklagade att »han ej var sin egen
son». Den av Napoleon skapade nya
absolutismen med en ny adel, en ny stel
hovetikett och en ny orden kunde ej
avlocka Byron samma utrop av avsky
som den sedan sekler nedärvda
konungavärdigheten.
I hänförda verser prisas frihetens
hjältar, en Kosciusko, en Franklin, en
Washington, en Bolivar. Byron får i sin
dikt också tillfällen till häftiga utfall mot
den engelska regeringen och dess
representant i Verona, hertigen av
Wellington, till vilken han ju alltid haft ett godt
öga, t. ex. i nionde sången av Don Juan,
och som han ansåg överträffas av en
tandläkare och barberare i »rational
greatness». Tories smädas efter alla
konstens regler och med flitigt
användande av tidens poetiska slagord. Från
den heliga alliansen,
An earthly trinity! which wears the shape
Of Heaven’s, as man is mimicked by the ape,
vänder sig Byron mot Englands agrarer,
som föredrogo kriget framför freden,
emedan därigenom sädesprisen höllos bättre
uppe, och mot det i England rådande
skändliga exploaterandet av de lägre
stånden. För de politiska motståndarnas
syndaregister är skaldens ordförråd
outtömligt. Särskilt berömd är den passus,
där genom det ständigt återkommande
rimordet »rent» lantpatronernas bakom
patriotismens täckmantel dolda egennytta
sättes vid skampålen. De tänka endast
på ökade inkomster med fullständigt
åsidosättande av nationens intressen.
Dikten behandlar en ofantlig mängd ofta
rätt prosaiska ting, men är dock i det
stora hela ett konstverk av rang.
Profetiska ord finna vi ofta i detta
skaldestycke, t. ex. om Grekland, som kan
finna den falske vännen (Ryssland och
England) farligare än den förbittrade
motståndaren (Turkiet). Greklands frihet bör
endast försvaras av greker, ej av
barbaren med fredlighetens mask (Ryssland):
How should the autocrat of bondage be
The king of serfs, and set the Nations free?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
