Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lord Byron och politiken. Av Erik Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|LÖRD BYRON OCH POLITIKEN
299
Better still serve the haughty Mussulman,
Than swell the Cossaques prowling caravan.
Better still toil for masters, than await,
The slaves of slaves, before a Russian gate, —
Numbered by hordes, a human capital,
A live estate, existing but for thrall.
Better succumb even to their own dispair,
And drive the Camel — than purvey the Bear-
Endast dessa rader äro tillräckliga för
att belysa Byrons uppfattning av och
avsky för tsarrikets despotism och
barbari. Byron hatade »the coxcomb czar»,
främst med anledning av hans vacklande
hållning gent emot grekerna. På hans
påstådda kärlek till folken trodde han
icke; tsaren hade icke någon annan
— — — — objection to true liberty,
Except that it would make the nations free.
Vi skola nu endast fästa oss vid Byrons
största och utan jämförelse främsta dikt,
Don Juan, som innehåller talrika
uttalanden om politiska frågor. Vi finna
här ett i livets hårda skola mognat snille:
den resignation, som Byron tillkämpat
sig genom att fly från själens smärta till
naturen och historien, framträder här
klarare än någonsin. Skalden betraktar
livet från ett högre plan, ser ned på
människornas småsinthet och hyckleri
med ett föraktligt leende, har gärna en
sarkasm till hands över människolivets
bländverk, över fåfängligheten hos allt,
som de mänskliga dårarna skatta högt.
Mätt på växlingarna i ett liv, vars bägare
han tömt med dräggen, betraktar han
mänskliga ideal och strävanden med
skeptikerns och cynikerns ögon, och om
också tillvaron tages lätt och lekande,
så ligger bakom det sprudlande skämtet
dock »en sorg i rosenrödt».. Men han
saknar ej sina egna ideal: högt håller
han frihetens fana i kampen mot
förtryckarna, av vad slag de vara må. Och
han tror, att en gång tyrannerna skola
störtas: då är han ej längre den hån-
leende cynikern utan den djupt
allvarlige förespråkaren för rätt och frihet.
Don Juan är det fullödigaste uttrycket
för Byrons kritik av det moderna livet.
Arbetet väckte en storm av ovilja i
England. Det var särskilt de mindre och
talrikare recensenterna, den slätstrukna
borgerliga anständighetens
representanter, som upphöjde gallskrik av förfäran.
Bland de stora andarna rådde skilda
meningar. Det engelska samhället kände
sig mer än någonsin träffat i sina
ömtåligaste hjärtrötter. Men även detta
talar för diktens snillrikhet; en medelmåtta
skulle ej ha lyckats att på detta sätt
försätta hela världen i rysning. På
senare tiders läsare verkar dikten mindre
anstötlig, icke blott därföre att vi vant
oss vid en poetisk behandling av ämnen,
som den tiden voro förbjudna och som
under ett århundrade behandlats av
Byrons efterföljare, utan även emedan de
personer och förhållanden, som gisslas,
nu gått ur tiden. För oss är det lättare
än för dåtiden att beundra Byrons fina
analyser, t. ex. av olika
kvinnokaraktärer, de både behagliga och hemska
skildringarna, det fria och fräcka behaget i
hans strofer. Det ligger något titaniskt
i den exempellösa hänsynslöshet, med
vilken Byron yttrar sig om allt och alla,
i den djärvhet, varmed han vågar sig —
likt »en Columbus på moralens våg» —•
in på områden, som hittills varit en
tillsluten bok för skaldekonsten, i den
absoluta frihet han tillåtit sin sångmö vid
behandling av världsaltets högsta och
lägsta ämnen. Härigenom blev han
banbrytande; hans exempel har sprängt
många bojor, har skänkt skaldekonsten,
men även den moderna tanken, den
fria anden, som söker sin väg långt från
det konventionellas bredtrampade stigar,
större rörlighet och smidighet.
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
