Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En musikalisk återblick. Operasäsongen. Av Olallo Morales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
OLALLO MORALES
Foto. A]mberg & Preinitz.
HENNING MALM SOM PARSIFAL I
FÖRSTA AKTEN.
och det åtta år senare skisserade
buddistiska återlösningsdramat »Die Sieger». Den
gemensamma grundtanken, som för övrigt
möter i nästan hela Wagners diktning, är
medlidande ined den åt synd hemfallne
samt självövervinnelse och försakelse som
medel till seger och återlösning. Vid
förarbetet till »Lohengrin» öppnade sig för
honom genom studiet av Wolfram von
Eschenbachs diktepos Parzival »en helt ny
värld av poetiskt stoff», och under
diktandet av »Tristan och Isoide» framstod
Parsifals gestalt som en motsättning till
Tristan. Första utkastet till Parsifaldramat
nedskrevs dock ej förrän 1857, då även
några av musikens skönaste delar
tillkommo, Karfreitagszauber och svanepisoden.
Sin slutliga gestaltning erhöll dikten först
1877, varefter musiken fullbordades i
januari 1882. Den 26 juli följande sommar
uppfördes »Parsifal» på festspelshuset i
Bayreuth, vid vilken seen verket bands
tills fristen för dess lagliga skydd 1913
utgick. Nyhetshungriga teaterdirektörer hade
i åratal förberedt sig därpå för att tävla
om den tvivelaktiga äran att först få
exponera det inför en pubik, vars nyfikenhet
stegrats till det yttersta genom verkets
långa, svartsjukt bevakade avskildhet i sitt
Bayreuthsanctuarium. Och dock är detta
högtidliga mysterium allt annat än ett
banalt sensationsstycke, knappast teater, ehuru
uppbyggt med raffinerad teaterkonst.
Par-sifaldikten måste förutsättas som allmänt
bekant för att här utesluta närmare
ingående. Det centrala däri är den heliga
Gral, San(ct) Gral (en förvrängning av Sang
Réal, Sanguis realis), den kalk som
användes vid nattvarden och vari Nikodemus
uppsamlade blodet från den korsfästes sida.
Om kalkens senare irrfärder har spunnits
en väv av fantastiska legender, vanligen i
samband med Kung Artursagan, under
medeltiden behandlade i diktform av Guiot
från Provence, Robert av Boron, Chrétien
de Troyes förutom av tyska och engelska
diktare. Genom en legendarisk konung
Ti-turel bragtes kalken till Spanien, där
dennes sonson Amfortas grundade ett
brödraskap till Gralens vård och kult samt byggde
klosterborgen Monsalvat (frälsningens berg)
till relikens bevarande.
Wagner har ansett sig böra förlägga
Monsalvat till de nordliga bergen i det
gotiska Spanien, och nyare forskningar giva
honom rätt. Enligt valencianaren Chavarri
torde legendernas gralsborg vara identisk
med benediktinerklostret San Juan de la
Pena, , de aragoniska kungarnas panteon,
beläget i Sydpyrenéernas vildaste och
otillgängligaste trakter. Själva kyrkan är
inbyggd i en väldig bergsklyfta, och klippan
utgör delvis dess väggar, formade av stora
stenblock och utan fönster, då dagern
uppifrån silar ned genom öppningen i
klippvalvet. Enligt Don Jaimes krönika
erövrade denne monark Valencia i september
1238 och skänkte därvid till domkyrkan
den heliga Gral, som han fört med sig
från San Juan de la Pena. Kalken, än
i dag förevisad i katedralen, är av
hemis-färisk form och av en halv apelsins
storlek, urhålkad ur en kornalin, en art agat,
vid olika belysning växlande färg från
flammande rödt till djupgrönt, vilket
naturligtvis bidragit till tron på dess
övernaturliga egenskaper. Foten, av ciselerat guld
och prydd med 28 stora pärlor, rubiner
och smaragder, härstammar troligen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
