Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
Av CARL G. LAURIN
ET NATURALISTISKA
sorgespelet Fröken Julie är nu tjugonio
år gammalt, en ganska kritisk
ålder både för en fröken och ett
skådespel. Hur. a dessa nära tre
decennier förändrat publikens uppfattning om
pjäsen? Ha vi nu nått den position,varom
Strindberg talar i förordet: »Då vi blivit
så utvecklade, så upplysta, att vi med
likgiltighet åse de nu råa, cyniska, hjärtlösa
skådespel livet erbjuder, då vi avlagt dessa
lägre, opålitliga tankemaskiner, som kallas
känslor, vilka blivit överflödiga och
skadliga, då våra omdömesorgan vuxit ut», och
han fortsätter: »Detta att hjältinnan väcker
medlidande beror endast på vår svaghet
att icke kunna motstå känslan av fruktan
för att samma öde skulle kunna övergå
oss.» — Vad man än må beskylla
nutidens ungdom för, men sentimental är den
ej. Flertalet av våra unga tjugufemåriga
damer — Julies ålder — med betjänt i
familjen, de äro ej så värst många, tänka
nog med sina s. k. utvuxna
omdömesorgan: »Man hütet sich fein», och skulle det
så illa åtbära, så skär man ej halsen av
sig i första taget. Ty det först vore den
irreparabla dumheten. Ungdomen tyckes
nu ha blivit ännu mera realistisk än
August Strindberg. Halvkvinnan,
manhater-skan, och en sådan var ju enligt
författaren Fröken Julie — ehuru man skulle vilja
vända på den bekanta de la
Rochefou-cauldska satsen och säga, att hatet i vissa
av sina yttringar liknade kärleken —
brukade enligt författarens uppgift i förordet
(1888) »sälja sig mot makt, ordnar,
utmärkelser, diplom». Man har nu för tiden
(1917) emellertid aldrig hört talas om
någon halvkvinna eller ens helkvinna, som
genom otillbörlig frikostighet av
vederbörande erhållit vasaorden, ja, jag kan
ej ens påminna mig ha hört att någon
på detta sätt fått »Illis quorum meruere
labores».
Fröken Julie är i alla fall, trots
för-rycktheter, dock ett gripande skådespel,
liksom de ritningar, som samtidigt utfördes
av den sjuke Ernst Josephson, med alla
sina felteckningar ge oss starka och
värdefulla sensationer.
Jag förstår ej varför herr Palme valde
att fira sina sextio år med att spela
betjänten i Fröken Julie. Vilka förtjänster
den initiativrike lymmeln — Jean — än
hade, så var väl lyrisk det sista
berömmande epitet han kunde påräkna, och där
ligger ju den utmärkte skådespelarens styrka.
Ungdom och spänstighet samt en viss
hård-händt brutalitet skulle här av konstnären få
gestalt. Herr Palmes mera veka läggning
passade ej. Han föreföll trött och ej
tillräckligt rå, men redan då man hörde hans
karakteristiska organ kom man att tänka
på en ståtlig rad av typer, utformade
under de sista fyra decennierna. Kanske har
jag bland dessa tyckt bäst om Ambrosius,
som i herr Palmes skildring har skaldens
och den goda människans naivitet, givna
på ett så rörande sätt, att man alltid
minnes det. Återgav konstnären här den
omedvetna ädelheten, så har han i stället
i Hjalmar Ekdahls roll givit den
omedvetna packaktigheten. Det är väl troligt,
att Hjalmar Ekdahls sonora intighet och
naiva egoism aldrig fått en så konstnärlig
och gripande tolkning som av August Palme.
Fröken Schildknecht hade nedlagt
mycket intresse och arbete på att utforma den
degenererade unga damen oc.h genomfört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
