Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
323
ett aristokratiskt skorrande, sora verkade
trovärdigt. Hon skulle visserligen vara en
halvkvinna, men jag skulle önskat den
kvinnliga hälften något större.
När jag läste i Forum Per Lindbergs
stränga ord om Stockholms kritik och
Stockholms publik, av vilka åtminstone den
senare lärlevai »tankelättjans andliga snusk»,
föll jag ihop som en marionett, på vilken
man klippt av tråden. Det påstås, att en
man kan leda en häst till brunnen, men
att tio icke kunna få den att dricka. Det
är lättare, ehuru ibland ganska svårt det
också, att få en man till ett svenskt original
än att få honom att ha roligt och läska sig
av detsamma. Kritiken var kärv, då Hjalmar
Bergmans Marionettsfel rörde sig över
Dramatiska teaterns seen. Hur publiken
var på premiären, det vet jag inte.
Premiärpubliken består ju, om det är en succés,
av de mest kultiverade och litterära, om
det är ett fiasko av ett sällskap sömniga
kritici och dästa tjockmagade herrar med
urringade damer. De senare lära digna
under juvelsmycken. Dock detta måtte
vara på de premiärer, då jag har
förhinder. Jag hann ej dit förrän vid den sista
föreställningen, och den kom rätt snart
efter den första. Och där spelades för den
allra tacksammaste teaterpublik, nämligen
Skådebanan. Huset var utsålt, men
bifallet, som eljest brukar vara ljudligt, ja
brakande, vid föreställningar för Skånebanan,
var denna gång ytterst diskret.
Vad Hjalmar Bergman menat med att
ge sina två »spel» En skugga och Dödens
Arlekin namnet Marionettspel, vet jag icke
riktigt säkert. Kanske dels att de
agerande äro marionetter, som ödet för i sina
trådar, dels, och det gäller väl mest En
skugga, önskar kanske författaren att
stycket skall giva något av den stilisering,
som marionettrörelser och marionettspel
kan framkalla.
Bägge styckena skulle suggerera
hemskhet, och detta lyckades med den första
enaktaren En skugga. Tvåaktaren Dödens
Arlekin, i vilken de uppträdande dansade
efter den döende härsklystne konsul
Alexander Bromans pipa, tyckes författaren
själv en timme fore slutet mist intresset
för och samtidigt tappat alla trådarna, vilka
sammansnodde sig till en omöjlig härva.
Han lyckades hos mig åtminstone att väcka
Foto. Atelier Jæger.
AUGUST PALME.
en stilla förstämning. Jag blev på en gång
sömnig och yr i huvudet, en effekt som
Aristoteles glömt bort i sin utredning om
dramat. Häri skiljer sig Hjalmar Bergman
från Ibsen, men liknar däremot Strindberg,
som ibland efter en liten stund ger sjutton
i sin pjäs och låter det hela utveckla sig
på Guds försyn, en olämplig form av
ödestragedi.
En kärnpunkt vid bedömandet av varje
diktverk är frågan om huruvida de
konstnärliga syftena äro det väsentliga för
skalden, och i detta fall har man en alldeles
tydlig känsla att författaren verkligen vill
något och ej skriver allt efter det kliar
publikum i öronen. Men liksom i politik
kan man ej låta bli att också i dramatik
döma efter hur det lyckas. Det var
emellertid ett briljant uppslag detta, att låta
den gamle konsul Alexander Broman —
spelad, som ett kvickhuvud sade, av herr
Emil Hillberg — icke synas eller höras
under hela stycket, men behärska alla med
sin starka vilja och hålla marionetterna i
sin hand. Men det hela verkade omöjligt,
och om ett par komiska prästtonfall av
herr Personne samt den förtjusande fru
Stina Hedbergs sportdräkt med lindade ben
undantagas, fick man sceniskt bra litet till
livs.
Acke har målat en älsklig drömlätt
liten tavla, där man ej ser några personer,
blott skuggan av ett par, som kysses. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
