Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Norsk konst i Stockholm. Av Ragnar Hoppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK KONST I STOCKHOLM
345
duktion, även om mer än en av dem
senare har strävat mot andra mål, så
t. ex. Wold-Thorne.
Alla de yngsta målarna ha däremot
gått i modern fransk skola, ha rönt
inflytande av en konstriktning, som mera
medvetet än den närmast föregående
inriktat sig mot stilbildning, konstruktion.
En viss målerisk frodighet kännetecknar
den äldre gruppen, i vilken Thorvald
Erichsen är den mest fängslande. I en
duk som »Eftersolnedgang» med
desspas-tellartade, mjuka fyllighet och harmoniska
klanger i brandgult och rostrött kommer
hans fina naturkänsla vackert fram.
»Gudrun læser» är väl balanserad som
komposition, men den blåa färgen verkar
okänslig. Ett uppslag som
självporträttet med den snedställda spegeln är ej
mycket mer än ett lustigt uppslag.
Thorvald Erichsen är dock en målare att räkna
med, även om man måste reagera mot
ett och annat. Einar Sandberg har en
blond nordisk ton i sina oftast mot solen
målade landskap, backar med enar och
björkar, frodiga idyller. Vegetationen gör
han levande och fyllig med ett rikt sam
spel av varma och kalla toner, men hans
bilder brista i logik, äro ej genomförda i stil,
och särskilt himlar och bakgrunder verka
påfallande svaga och konventionella.
Av Holbö, Jorde, Wetlesen och
Wold-Thorne har jag förut sett bättre
arbeten; de voro svagt representerade på
utställningen, och över huvud kan jag
icke fullt förstå norrmännens stora
beundran för denna mellangeneration, som
enligt min mening icke har en enda
målare av verklig betydelse.
Modernisterna, stilisterna, männen på
de trettio, fängslade då på ett helt
annat sätt.
Henrik Sörensens namn nämnes
kanske oftare än någon annans, och man
kan förstå det, ty han har ett rikare
register än någon av kamraterna, Han
litografi av henrik sörensen.
har mera rent mänskligt att säga oss,
han är psykolog i sina porträtt, lyriker
i sina landskap, romantiker i sina
figurkompositioner, och han har dessutom en
personlig stil, som genast faller i
ögonen, utan att vara utmanande modern.
Jämförd med våra yngste här hemma är
han nästan ett stycke av realist; man
märker dock tydligt hans strävan mot
stil, hans medvetna, om ock något
sövande anslutning till de nya bildidealen.
Kosmopolit är Sörensen icke; det finnes
över huvud knappast någon ung målare
häruppe, som är så klart nordiskt färgad
som han. Hans formstil går i granens
tecken, den är knotig, mager och torr,
har brutna, varandra korsande vinklar,
mörka och ljusa, mot varandra kämpande
strimmor och trianglar, som komma en
att tänka på granens av solen
genomstrålade grenverk.
Henrik Sörensens kolorit, som i
tidigare arbeten som »Ræd» (1911) var het
och festligt flammande, är numera lågt
hållen, och han målar nu företrädesvis
med jordfärger samt svart, grått och blått.
Någon stor målare i egentlig mening
kan man ej kalla Sörensen, ty som métier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
