Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gammaldags godsägare. Novell av N. W. Gogol. Översättning från ryskan av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALDAGS GODSÄGARE
NOVELL AV N. W. GOGOL
ÖVERSÄTTNING FRÅN RYSKAN AV JOHAN MORTENSEN
AG ÄLSKAR mycket det
idylliska liv, som föres av
dessa ensamma ägare till
avlägsna gods, vilka i
Lillryss-land vanligen gå under benämningen
»gammalmodiga». De påminna mig om
dessa urgamla, måleriska hus, vilka göra
ett så angenämt intryck på grund av
sin enkelhet och sin fullständiga motsats
till de nya, slätputsade byggnaderna,
vilkas väggar ännu icke hunnit att
genom-dränkas av regnskurarna, vilkas tak ännu
icke äro överväxta av mossa och i
vilkas förstukvist det röda teglet ännu icke
lyser igenom den avfallna rappningen.
Jag älskar stundom att för ett ögonblick
försjunka i minnet av detta ensliga liv,
där ej en önskan flyger ut över det
stängsel, som omgiver den lilla
gårdsplanen eller över staketet omkring
trädgården, full av äppel- och plommonträd,
eller över de omgivande byahusen, vilka
satt sig och sjunkit på sidan och som
äro beskuggade av vide, fläder och
päronträd. Dessa anspråkslösa godsägares
liv förflyter så lugnt, så lugnt, att man
för ett ögonblick glömmer bort sig själv
och tror, att alla dessa oroliga tankar,
passioner och önskningar, vilka uppröra
världen, alls icke existera, utan att man
endast skådat dem i en strålande drömsyn.
Hittills har jag aldrig kunnat glömma
23—Ord oth Bild, 26,e årg.
två gamla människor från förra
århundradet, vilka tyvärr nu icke mera äro till;
jag fylles alltid av saknad, min själ och
mitt hjärta sammanpressas egendomligt,
var gång jag kommer att tänka på, att
jag ännu en gång skulle kunna komma
till den boning, som fordom var deras,
men nu står tom, och att jag där skulle
få skåda en hög av raserade hyddor, en
försumpad damm, en överväxt grav, på
den plats, varest fordom stod ett litet
hus och intet annat. Huru vemodigt!
Redan på förhand känner jag det
vemodigt. Men låt oss komma till
berättelsen.
Athanasius Iwanowitch Tovstogub
och hans hustru Pulcheria Iwanowna
Tovstogubjicha, för att begagna de
kringboende böndernas uttryckssätt, voro de
båda gamla, om vilka jag började att
berätta. Om jag vore målare och på
duken ville framställa Filemon och
Bauds, skulle jag aldrig välja några andra
modeller än dessa båda. Athanasius
Iwanowitch var sextio år, Pulcheria
Iwanowna femtiofem. Athanasius
Iwanowitch var högväxt, gick alltid i
fårskinns-päls, som var kantad med kamlott, satt
nedböjd och smålog nästan alltid,
antingen han själv berättade någonting
eller endast hörde på. Pulcheria
Iwanowna var en smula allvarlig, skrattade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
