Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gammaldags godsägare. Novell av N. W. Gogol. Översättning från ryskan av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
N. W. GOGOL
nästan aldrig, men i hennes ansikte och
hennes ögon stod så mycken godhet att
läsa, så mycken iver att bjuda en på
det bästa huset förmådde, att ni
säkerligen skulle funnit ett leende alldeles för
sött för hennes vänliga ansikte. De fina
rynkorna i deras anleten verkade så
behagligt, att en konstnär säkerligen icke
skulle förbigått dem. Man tyckte, att
man kunde i dem läsa hela deras liv,
detta lugna och glada liv, vilket levdes
av de gamla, folkliga och enkla, men
dock rika familjerna — i allo en
motsats till dessa lillryssar av lågt stånd,
vilka arbetat sig upp från tjärhandlare
och krämare och likt gräshoppssvärmar
slå ned på domstolar och ämbetslokaler
för att till sista styvern utpressa sina
landsmän, fylla Petersburg med sina
ränksmiderier, och vilka, då de slutligen
förvärvat kapital, till sina plebejiska namn
foga tecknet pä en adelsvärdighet, till
vilken de icke hava någon rätt. Nej,
de liknade alls icke dessa föraktliga och
tarvliga varelser!
Man kunde icke utan rörelse lägga
märke till den kärlek och
uppmärksamhet, som de visade varandra. De
tilltalade aldrig varandra med Du utan med
Ni, Athanasius Iwanowitch, Ni, Pulcheria
Iwanowna, Ni. ..
Är det ni, som suttit sönder stolen,
Athanasius Iwanowitch?
Ni får icke bli ond, Pulcheria
Iwanowna, det är jag som gjort det.
De hade aldrig haft barn, och därför
hade deras ömhet koncentrerat sig på
dem själva. En gång i sin ungdom hade
Athanasius Iwanowitch tjänat i armén
och fått majors avsked, men detta var
mycket länge sedan, och Athanasius
Iwanowitch tänkte numera nästan aldrig
på denna tid. Han hade gift sig i en
ålder av trettio år, då han ännu var en
hurtig ungdom och bar en stickad tröja;
han hade till och med ganska djärft
enleverat sin Pulcheria Iwanowna, vars
föräldrar icke ville giva sitt samtycke
till förbindelsen; men även denna
händelse hade han nästan glömt; åtminstone
talade han aldrig därom.
På de gäster, vilka besökte honom,
lyssnade han alltid med ett behagligt
småleende; stundom berättade han även
själv, men mera tyckte han om att fråga.
Han hörde icke till dessa gubbar, vilka
alltid lofprisa den gamla goda tiden och
smäda den nya. Tvärtom han gjorde
en frågor och ådagalade det största
deltagande och en älskvärd nyfikenhet för
de närmare omständigheterna i ens eget
liv, för de lyckliga eller olyckliga
händelser, vilka vanligen intressera alla
älskvärda åldringar, ehuru deras nyfikenhet
stundom liknar barnens, som på samma
gång de överhopa en med frågor, leka
med berlockerna i ens urkedja. Vid
sådana tillfällen uttryckte hans ansikte den
renaste hjärtegodhet.
Rummen i det hus, vilket de
bebodde, voro trånga och låga — såsom
de vanligen äro det hos människor från
den gamla tiden. I varje rum fanns en
kakelugn, vilken nästan upptog en
tredjedel av utrymmet. De små rummen
voro förfärligt varma, ty både
Athanasius Iwanowitch och Pulcheria Iwanowna
tyckte mycket om värme.
Ugnsöppningen befann sig i förstugan, vilken
nästan alltid var fylld ända till taket med
steppgräs — det bränsle som i stället
för ved vanligen användes i Lillryssland.
Pulcheria Iwanownas rum var alldeles
fyllt av kistor, lådor, askar och skinn.
En oräknelig mängd av buntar och
påsar med frön av blommor, grönsaker och
meloner hängde på väggarna. En
oändlig mängd nystan av olikfärgad ull samt
lappar efter gamla kläder, förfärdigade
för ett halvt århundrade sedan, voro
instoppade i och mellan kistorna.
Pulcheria Iwanowna var nämligen en stor hus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
