Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gammaldags godsägare. Novell av N. W. Gogol. Översättning från ryskan av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALDAGS GODSÄGARE
357
Stundom, om det var klart väder och
rummet var tillräckligt uppvärmt, blev
Athanasius Iwanowitch muntert stämd
och tyckte om att skämta med Pulcheria
Iwanowna och prata om alla möjliga
bagateller.
— Tänk, Pulcheria Iwanowna, sade
han, om det plötsligt tog eld i huset,
vad skulle vi då göra?
— Hu, Gud bevare oss, sade
Pulcheria Iwanowna och korsade sig.
— Nå, låt oss antaga då, att vårt
hus redan vore nedbränt, vart skulle vi
då taga vägen?
— Herre Gud, vad ni kan finna på,
Athanasius Iwanowitch. Huru skulle
huset kunna brinna ned. Gud tillåter
det icke.
— Ja, men om det ändå brunne av?
— Nå, då finge vi flytta ut i köket.
Ni fick för en kort tid bo i det rum
hushållerskan har.
— Men om även köket brunne upp?
— Det fattades blott. Gud bevare
oss från en sådan olycka, att både huset
och köket samtidigt brunne ned. Men
då finge vi taga vår tillflykt till
förrådskammaren, till dess vi finge byggt ett
nytt hus.
— Men om även förrådskammaren
brann upp?
— Gud, hur ni pratar! Jag vill icke
höra på er mer. Det är syndigt att tala
på det sättet. Gud straffar sådant tal.
Men Athanasius Iwanowitch var högst
belåten med att ha lyckats i sitt skämt
med Pulcheria Iwanowna och skrattade
där han satt på sin stol.
Intressantast tycktes mig de gamle
vid de tillfällen, då gäster besökte dem.
Då fick allt i deras hus ett annat
utseende. De snälla människorna levde,
kan man gärna säga, uteslutande för sina
gäster. Det bästa som fanns i huset
dukades då fram, och de voro i
oavbruten verksamhet för att stå en till tjänst
med allt vad gården kunde frambringa.
Men det angenämaste för mig i denna
deras gästfrihet var, att den alls icke
var tillgjord. Denna tjänstaktighet och
denna hjärtlighet stod så milt präglad i
deras anleten, passade så till hela deras
väsen, att man ovillkorligen tog emot
deras anbud. Ty dessa voro de mest
oegennyttiga uttryck för deras goda och
uppriktiga själars renhet. Denna
gästvänskap liknade alls icke den, varmed
en ämbetsman överhopar den som gjort
hans karriär och som han kallar för sin
välgörare och för vars fötter han kryper.
De släppte aldrig sin gäst på samma
dag; han måste ovillkorligen stanna över
natten.
— Det är omöjligt att så sent
begiva sig i väg på en så lång resa, bru
kade alltid Pulcheria Iwanowna säga.
(Gästen bodde vanligen tre eller fyra
verst därifrån.)
— Det är omöjligt, inföll Athanasius
Iwanowitch. Man kan aldrig veta, vad
som kan hända. Ni kan råka ut för
mördare eller andra elaka människor.
— Gud bevare oss för mördare,
fortsatte Pulcheria Iwanowna, hur kan man
tala om sådant, sedan det blivit mörkt.
Mördare finnas här icke, men natten är
mörk, och det är alls icke lämpligt att
resa. Och även er kusk —- jag känner
er kusk — är sä liten och svag;
dessutom är han säkerligen redan drucken
och sover nu någonstädes.
Och gästen blev oföränderligen
tvungen att stanna; och för övrigt brukade
aftonen i det låga varma rummet, det
hjärtliga, värmande och sövande
samtalet, doften, som steg upp från de på
bordet framställda rätterna, vilka alltid
voro närande och mästerligt tillredda,
för honom utgöra en belöning. Jag ser
framför mig som vore det nu, huru
Athanasius Iwanowitch sitter böjd på stolen
med sitt eviga leende och lyssnar med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
