Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gammaldags godsägare. Novell av N. W. Gogol. Översättning från ryskan av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
N. W. GOGOL
parna, som om hon velat säga
någonting — och uppgav andan.
Athanasius Iwanowitch var alldeles
förkrossad. Det tycktes honom så
egendomligt, att han ej en gång började
gråta. Med fuktiga ögon såg han på
henne, liksom om han ej förstod, att
hon var död.
Man lade den döda på ett bord,
påklädde henne den dräkt hon själv
bestämt, lade hennes händer i kors över
bröstet och stack ett vaxljus i hennes
händer. Han såg likgiltigt på allt detta.
Många människor av olika stånd fyllde
gården; många främlingar infunno sig
till begravningen; långa bord voro
uppställda på gården; riskakor, likörer,
pastejer stodo i högar på dem; gästerna
Salade, gräto, sågo på den döda,
under-höllo sig om hennes egenskaper,
betraktade honom; men han såg på allt detta
som om det icke angick honom.
Slutligen bar man bort den döda;
folket störtade efter, och han följde
kistan. Prästerna voro iförda full ornat,
solen lyste, dibarn skreko vid sina
mödrars bröst, lärkorna sjöngo, barn endast
iförda ett linne sprungo och lekte på
vägen. Slutligen ställde man båren över
graven; man uppmanade honom att träda
fram till kistan och för sista gången
kyssa den döda. Han gick fram, kysste
henne; i hans ögon syntes tårar, men
liksom känslolösa tårar. Man sänkte ned
kistan, prästen tog spaden och kastade
mull på den. Klockaren och de två
ringarne sjöngo i en djup, utdragen ton
bönen om evig vila under den klara,
molnlösa himmelen. Arbetarna grepo
till spadarna, och jorden betäckte och
fyllde snart graven. I detta ögonblick
trängde han sig fram; alla veko undan
för att giva honom plats, nyfikna att se,
vad han ville göra. Han öppnade sina
ögon, såg sig förvirrad omkring och
sade:
— Ni har således redan begravt
henne! Varför? Han höll inne och
avslutade icke meningen.
Men när han återkommit hem och
såg, att det var tomt i hans kammare
och att till och med den stol, varpå
Pulcheria Iwanowna brukade sitta, var
utburen, så snyftade han, snyftade
häftigt, snyftade tröstlöst, och tårarna vällde
fram som en flod ur hans skumma ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
