Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det tyska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
CARL G. LAURIN
Fot. Atelier Jæger.
GETRUD EYSOLDT SOM »MUMIEN»
I SPÖKSONATEN.
titeln, den store trollkarlen. Alla ljuga, alla
älska att smutsa, d. v. s. lida av vad man
skulle kunna kalla kakomani. Pjäsen
verkar äkta alltigenom, utom då författaren
anslår ödmjukhetens och ångerns toner,
då en stank av outhärdligt hyckleri löser
sig från replikerna. Genom att göra
onaturliga belysningar, genom att låta oss få
se genom husväggar har regissören gett
trovärdighet åt detta samelsurium. Man
undrar, vem studenten kan mena, när han
på frökens fråga: »Var han sjuk?» svarar:
Nej, han var frisk men han var galen. . . .
En dag höll han stor bjudning. . . . Det var om
aftonen. Han var trött av dagens arbete och av
ansträngningen att dels tiga, dels prata skit med
gästerna.
Fröken fasar.
Studenten. Nåväl, vid bordet knackar han
tystnad, fattar sitt glas och börjar hålla tal . . . Då
släppte spärrhakarna, och i ett längre anförande
avklädde han hela sällskapet, en efter annan, sa
dem all deras falskhet. Och trött satte han sig
mitt på bordet och ba dem dra åt helvete!
Fröken. Hu i
Denne vördade fader förekom
visserligen icke i pjäsen, men säkert är att
spärrhakarna släppte från första scenen, och att
sällskapets avklädande var styckets kärna.
Glanspunkten var, som nämnts, andra
akten, musikaftonen eller spöksupén, där
vampyren, grosshandlar Hummel, avslöjade
»hela sällskapet». Denne hade på sin tid
fått ett barn med »mumien», som inte var
någon mumie, och som var gift med
översten, som inte var någon överste utan
endast f. d. t. f. överste i amerikansk frivillig
tjänst, — »men efter kriget på Kuba och
arméns omorganisation»,meddelar Strindberg,
»äro alla forna titlar indragna». Hon hade,
då hon trodde sig bli överstinna, utgivit
sig som nittonårig, ehuru hon var
trettiofem. Man får ej undra att det gick runt
i huvudet på henne och att hon under
några decennier satte sig i en garderob
och blev mer och mer lik en papegoja.
Vi vanliga människor ha varken
änglarnas intensitet i det goda eller djävlarnas
intensitet i det onda. Det är den senare
intensiteten som förekommer hos
Strindberg, men vi förstå eller ana i alla fall,
att en människa kan få ett dylikt andligt,
oläkligt giftsår. Liksom Jesus af Nasaret
eller Frans af Assisi, Shakespeare, Goethe
eller Rembrandt äro sublimerade uttryck
för det ädlaste och bästa i sin ras, så är
Strindberg ett ytterligt intressant extrakt
av svensk avundsjuka, svenskt läsarlynne
och svenskt underklasshat. Ett hemskt
lysande uttryck för den djävulska sidan i vår
nation. Vi kunde önska att få motsatsen
lika pregnant uttryckt i en författare, men
vi få nöja oss med Strindberg, vilken för
närvarande i Tyskland mötes av ett alldeles
ovanligt psykologiskt intresse.
Spelet var fulländat. Vampyren
Hummel—herr Paul Wegener, den iskalle
män-niskoätaren och krymplingen, kan ej
tänkas bättre spelad, och ändå överglänstes
han kanske av mumien—Gertrud Eysoldt,
vilkens papegojkurrande, stiliserade
rörelser och till hjärtat trängande »vi äro
stackars människor» hör till det som man
alltid skall minnas med tacksamhet.
Studenten—herr Paul Hartmann, som skall vara
den sympatiske lyssnaren, har i sin röst
en klang av ungdomlighet och
vederhäftighet, som var mycket välgörande, ej minst
som motsats till allt kvidandet.
Under de sista trettio åren av sitt liv
lade Strindberg en del av sitt misstroende
på tjänarinnekåren. Han ansåg, att de
kokade ur köttet för att själva dricka upp
buljongen och ersatte det stulna med soja.
Han riktade mot sina jungfrur den hemska
anklagelsen att de åto upp sparrisknop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
