Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det tyska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA GÄSTSPELET
375
parna — något, som väl näppeligen kan
passera oanmärkt, utom då fråga är om
sparrisomelett. —
I detta stycke har han inlagt
kokerskan som vampyr. Die Köchin als
Welt-macht! De hvardagens obehag, som andra
tala om med en viss knorrande filosofi,
hade hos honom vuxit till blytung
förbannelse. Då kokerskan—fröken Margareta
Kup-fer i röd kombinerad köks- och
helvetesbelysning syntes som en vision genom
väggen, svängande sojaflaskan med »koloriten»,
den falska färg som sättes på allt,
skrattade man ej men förstod, att författaren
själv lagat till och besmort alla människor,
levande och döda, och allt vad han till
äventyrs älskat och vördat, med dyvelsträck.
Det var en triumf för det reinhardtska
sällskapet att kunna bättre än som
någonsin och någonstädes skett ge ett gripande
uttryck åt livsångesten, livets ruttnande
och möglande, dödsurets oupphörliga
pic-kande, och man hörde genom det hela det
stora strindbergska sjiika hjärtats egna slag.
För femton år sedan såg jag i Berlin
den reinhardtska framställningen av Maxim
Gorkis Nachtasyl. Då jag nu återsåg
det, föreföll det mig som om stycket hade
åldrats, och den entoniga jämmern verkade
nu något enerverande. Man hade nästan lika
mycket lust att gå ut och dricka vatten
som styckets försupne skådespelare hade
det att gå ut och dricka brännvin. En
sak, som jag hoppas att våra teatrar icke
skola taga efter Reinhardt, är
inskränkandet av mellanakterna. Det blir för litet
med en klunk vatten, omgiven av två
skådespelshalvor, var och en lika lång som
en ordinär predikan under Karl XI. Vad
som emellertid skänkte samma nöje som
första gången, eller rättare uppskakade lika
starkt nu som då, var herr Hans
Wass-manns framställning av den förkomne
baronen. Böök har i sin djupsinniga essay
om Maxim Gorkis »Min barndom»
framhållit, att känslosamhet och grymhet äro
sammanvuxna i det ryska väsendet. Man
skulle vilja tillägga, att en varm sympati
för brottet tyckes sitta i den ryska
urgrun-den, vilka politiska eller religiösa
synpunkter som ryssen än förfäktar. Pilgrimen
Lukas resonemang i Natthärbärget om hur
man skall behandla brottslingar, som vilja
slå ihjäl en, är typiskt för detta betrak-
Fot. Atelier Jæger.
PAUL WEGENER SOM HUMMEL
I SPÖKSONATEN.
telsesätt. Liksom Christian scientisterna
avskaffa sjukdomen genom att förneka den, tro
sig dessa ryssar bli av med brottsligheten
genom att anse att den ej finnes.
Farise-ismen är visserligen den farligaste av alla
synder, men jag undrar om ej näst intill
ligger den perversa smeksamheten
gentemot brottet, som är så utmärkande för
rysk psykologi.
Det skulle emellertid vara både
orättvist och otacksamt att icke erkänna, att
en bättre regi och en mera genomarbetad
och konstnärligt fullödig framställning av
det pinsamma stycket knappast kan finnas.
Då Natthärbärget gavs här på Svenska
teatern, var det också en
mönsterföreställning, men jag tyckte också då, att man
lämnade teatern deprimerad. Men det
är nog meningen, och man får en stark lust
att instämma med det yttrande, som
Gorkis gamla mormor brukade lägga i Gud
faders mun. Hon sade: »Han, lille far,
sitter och tittar ner på oss allihop oppifrån
himlen, och bäst det är brister han i gråt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
