Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det tyska gästspelet. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
CARL G. LAURIN
döda barn i madoitnans famn och själv
uppgav sin anda vid altarets fot.
Det hela hade mer av ögonens
begärelse än av föda för själen. Att komma
med någon jämförelse med Det gamla
spelet om Envar vore hädiskt och med
Scheherazade vore å andra sidan icke till fördel
för Miraklet. Miraklet gav en sorts
kvalmig eftersmak, ehuru mycken konst och
skicklighet nedlagts. Det hade fyrverkeriets
skönhet, och luften verkade som efter ett
sådant litet tjock och otrevlig.
Madonnans—Maria Carmis ädla
ansikts-oval och Megildis—Lillebill Christensens
självberusade och sinnliga dans genom
livet blev aftonens behållning. Det bör vara
krävande att heta Lillebill. Jag minnes
en vers ur en gammal saga:
Gumman min fru lisebill
hon vill inte som jag vill.
Men för en konstnärinna, som är i 7 år och
dansar som en ängel eller rättare mycket
bättre, är namnet förtjusande, och den
älskliga norskan var motsatsen till fru Ilsebill
och en glädje och fest för alla manliga ögon.
Hon dansar från klostret till riddaren,
frän riddaren till greven, från greven till
prinsen, och så gick det utför lika fort.
Den onda principen spelmannen—hr Ernst
Matray påminde i sin fenomenala vighet
om den gamla historien med akrobaten,
som gjorde sina konster för madonnan,
som en gärd av from tacksamhet. Men
herr Matray bet sig i ryggen och hoppade
kråka hela tiden till djävulens ära.
Det var mycket vackert med den stora
festliga scenen i kyrkan, då den lame bads
frisk, men resten lämnade åtminstone mig
tämligen oherörd.
Ett stycke som även uppfördes içi5>
då Reinhardt var här, nämligen Lessings
Minna von Barnhelm, blev också i detta
gästspelet den stora reservationslösa
framgången. Hur det är spelas nog en rysk
pjäs bäst af ryssar och en tysk pjäs
bäst av tyskar. Klassiska pjäser la ej
sällan vid uppförandet något litet
dammigt över sig. Men då ett fulländat
arbete nedlägges på dem, erhålla de en
tidspatina, som är ett stort skönhetsvärde redan
den. Kultur med allt vad detta vackra
ord innebär av stil, fasthet och tradition
finnes i Minna von Barnhelm, som kan
ges så ledsamt och som här fick något av
den tyska rokokons egen själ med en
blandning av preussiskt allvar och sachsisk lätthet.
Den underbart vackra Else Heims
spelade Minna med en glans och ett gott
humör och en stilkänsla, som bedårade. Hon
och hennes glada nötkärnefriska Fransiska
voro verkligen ett rokokopar av värdigaste
sort, och det stänk av tysk känslighet, som
röjdes hos den förälskade välborna fröken,
satte pricken på i’et. Minna var överfull av
lyckokänsla, segervisshet och ungdomlighet
och graciös som en sachsisk porslinsfröken.
Att kunna vara naturligt yster, det är
den gåva en subretts föräldrar böra bedja
om för sin dotter. Johanne Terwin har
fått den. Man far väl knappast tro, att
förhållandet mellan herrar oeh tjänstefolk
var så idealt under 1700-talet, som det
förefaller av Lessings pjäs. Långt ifrån
att tjänstfolket söker lura av sitt herrskap
några pengar, så anstränga sig tjänarna i
Minna von Barnhelm att i stället lura på
dem sådana.
Major von Tellheim fick man blott se
under hans intellektuella
förnedringstillstånd. Han var av den sortens förälskade,
som ej bara bli dumma — det bli ju alla
— men ockå buttra. Paul Hartmann hade
gjort en typ, full av sympatisk renhet och
en sorts frisk redbarhet. Alla de spelande
voro för resten fulländade, roligast dock
den outtröttlige skämtaren Hans Wassmann,
som av värdens rätt obetydliga roll hade
gjort en figur av både sann och grotesk
servilism. Värdshusinteriören nästan
luktade 1 760-tal, Och alla färgerna voro valda
med den mest fulländade historiska smak.
»Das Allkunstwerk», och något sådant
skall väl en Reinhardts-teaterföreställning
vara, bör verka på alla sinnen. Till och
med den etiska sidan av människan
tillfredsställes av medvetandet att man här ej
ryggar tillbaka för något för att nå
fulländningen.
Reinhardts arbete fordrar respekt,
och den äkta tyska känslan av respekt för
kraft, allvar och plikttrohet, den känslan
är åtminstone hela den neutrala världen i
detta ögonblick mer än någonsin skyldig
hela Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
