Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svensk litteraturhistoria. Av Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
WERNER SÖDERHJELM
behandling av den svenska litteraturen hade
icke häller något fast historiskt underlag.
Den förste verklige forskaren och
nydanaren inom ett område av svensk
litteraturhistoria, Gustaf Ljunggren, började sin
framställning först vid Gustaf III:s död och
hann ju icke långt, trots volymernas antal
och omfång. Samma år hans sista häfte
utkommit tryckes Schücks och Warburgs
första. Utvecklingen går sin givna gång:
det historiska betraktelsesättet blir härskande,
och företeelserna få en bred allmänt
kulturell och internationell bakgrund.
Redan länge hade de båda män, som
stodo för detta stora företag, haft ledningen
i svensk litteraturhistorisk forskning. Schiick
har framför allt varit den historiska
syntesens man, men tillika har han väckf och
uppfostrat den kritiska iakttagelsen både i
fråga om de stora sammanhangen och
enskildheterna; hans fruktbart självständiga
syn på företeelserna har satt i omlopp nya
antaganden, hans utomordentligt omfattande
och vakna kunskap och hans hart när
obegripliga flit har tillåtit honom att göra de
vidaste fält av litteraturhistorien tillgängliga
för den vetenskapliga diskussionen bland
hans landsmän — man måste endast
beklaga, att så få av hans uppslag
tillgodogjorts av den internationella forskningen,
alldenstund han nästan uteslutande använt
sitt modersmål. Warburgs intresse har
legat åt det monografiska, och den ståtliga
rad av böcker över enskilda svenska
författare han utgivit — Dalin, Lidner, fru
Lenngren, Ehrensvärd, Rydberg, Snoilsky -—
utgör icke blott ett betydande inlägg i svensk
litteraturforskning under de sista
decennierna, utan har också gjort den stora
allmänheten förtrogen med dessa
personligheters levnad och gärning såsom intet förr.
Huru starkt båda dessa lärdas rent historiska
intresse är, det bevisas emellertid av att
den ena skrivit en biografi över Engelbrekt,
den andra en över J. G. Richert, politikern
och juristen, och att dessa båda böcker
yppa hos sina författare ett intresse för
ämnet så livligt som i trots något av deras
litteraturhistoriska alster. Man glömmer ju
icke heller att Schiick rent av utgivit en
på nya synpunkter rik framställning av
Sveriges älsta historia liksom en
topografiskt-kulturhistorisk skildring av Rom, vilken
tillgodogör sig ett ofantligt historiskt och
arkeologiskt material.
Att vid denna historiska
litteraturforskning det rent litterära vore uteslutet —
såsom ju nog kan vara fallet i arbeten vilka
ge sig ut för litteraturhistoriska — vore orätt
att säga. Det behöves icke bara
litteraturkunskap men också litterärt sinne för att
uppdaga inflytelser från en skald eller en
riktning på en annan, och rent estetiska
omdömen saknas ju icke heller. Men hos
ingendera av dessa båda forskare har
någonsin den estetiska analysen spelat en
framträdande roll. Det har emellertid
varit sörjt för, att icke svensk
litteraturhistoria därvidlag kunde beskyllas för
ensidighet: man vet, på vilket lysande sätt
denna sida är företrädd hos Oscar Levertin,
den något yngre lärjungen och medarbetaren.
Visste han det icke annars, skulle för
övrigt den uppmärksamme läsaren av en
jämförelse mellan första och andra upplagan
av Schiick-Warburg kunna se, vilken
utomordentligt rik verksamhet som utövats inom
svensk litteraturhistoria på de senaste åren.
Jag skall nu icke här tala om Schücks
framställning av den fornnordiska
litteraturen, där han själv framkommit med så.
mycket nytt. Men hur ofta möter man
icke i de fyra banden, där Warburg
behandlar litteraturen allt ifrån frihetstiden
och till inemot 1900, hänvisningar till yngre
forskares upptäckter och citat av deras
omdömen, någon gång också polemik mot
deras åsikter. Och icke blott det: i vissa
delar har hela arbetet rent av fått en annan
hållning än förr genom de utförliga
översikterna av andliga strömningar i Europa
och deras anbringande såsom ram åt
företeelserna i hemlandet. Helt säkert skönjes
här en följd av det livliga studium och de
vackra resultat, vilka på detta område äro
utmärkande för en yngre riktning.
Det är nämligen just, tyckes det mig,
undersökningarna om Sveriges roll i den
»litterära kosmopolitismen» som framför
allt tryckt sin prägel på de senaste tidernas
forskning här och vilka bragt de vackraste
frukterna. Och dessa undersökningar ha
icke blott inskränkt sig till att påvisa
enskilda författares avhängighet av utländska
mönster noggrannare än detta gjorts
någonsin förut; också de intellektuella
luftvågornas vandring mot norden har man
sökt avläsa i litteraturens barometer och
därigenom ställt det andliga livet här uppe
i högst intressant reflexbelysning från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
