Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
395
den till randen. Sällan gör sig skalden
till ett med mänskligheten, sällan talar
släktets själ genom hans stämma, sällan
stiga några stora, övergripande idéer fram
för hans syn. Den eld, som brinner i
hans dikter, lyser icke från fest- eller
offerbålet på något berg och slår icke sina
flammor mot skyar och stjärnor utan är
instängd i en smältugn, vars botten den
fräter, kanske också härdar. Vilken trång
och karg uppfattning Bergman har om
ideal och andliga värden, om hela den
världskänsla man kallar religionen, med det
metafysiska medvetande den innefattar och
den symbolik, vari den uttryckt sin tro
och sin längtan, kan man se av dikten
Gudar. Med den gamla torftiga
»psykologiska» förklaringen, att det är fruktan för
mörkret som inspirerat religionen hos
naturfolken och att denna fruktan fortfarande
framkallar böner och offer, tror skalden
saken vara avgjord, och han förenar till
sist på ett litet billigt sätt sin andliga
frigjordhet med sin egen hånfulla förtvivlan.
Hemskt är svalget, och ropen
eka tomt i milt bröst.
I mitt bröst är den tomma gropen.
Fyll den med gudar till trösi!
Jag har ovan påpekat, att Bergman
som diktare i påfallande grad är
egocentriker. Väl äger han i sin fina objektiva
uppfattning och klara plastiska
framställningskonst medel att låta tingen komma till
en fri och självständig skönhetsverkan och
i den estetiska konceptionen lösa
»föremålet» från »intrycket», men vida
vanligare är det dock, att han framhäver det
senare på det förras bekostnad, att han
gör sitt eget personliga väsen till mittpunkt
i den poetiska skildringen. Man märker det
bäst, om man iakttar den prägel, som hans
italienska dikter bära. På sin resa i solens
och konstens land för han överallt med
sig sitt mjältsjuka, frostigt melankoliska
jag, och vad han mest uppmärksammar i
företeelser, som möta, är reflexerna av
hans eget tungsinne. I Florens ser han
vid Ponte Vecchio en spökbild av Dante,
och i hans fysionomi, som får en skarp
teckning, fäster han sig bl. a. vid
En mun i leda sammandragen.
Det är mänsklighetens eviga anlete, sådant
Bo Bergman föreställer sig det. Även
Venedig inhöljer skalden i skuggorna av
sin melankoli.
De svarta kistorna glida
som spökskepp från Styx
utmed palatsens sida,
och hela staden tycks
förvittrad och förkolnad
av lustar och kval
— en svävande månlyst vålnad
vid dimmig kanal.
I en ståtlig dikt låter han Michelangelo
på dödsbädden uttala sina sista tankar om
liv och död. Det är konstnärstragedien,
såsom Bo Bergman väl själv i mindre
mått upplevat den, som den väldigaste
bildskaparen här tolkar i smärtfullt
lifs-förakt och bristande patos.
En bödel mot mig själv. På konstens stegel
och hjul har jag förblött i åratal.
Ack, konsten har ej någon annan regel
för människor som jag än kamp och kval.
Det ges ej nåd. Det ges ej makt att skona.
Den svåra kalken måste drickas ut.
Ett Golgata med kors och törnekrona
och döva himlar blir vår lön till slut.
Märk, hur karaktäristisk för Bergman
och hans talesätt den sista versen är.
Bland de italienska dikterna finns en
liten pärla, en sonett, som besjunger Villa
D’Este. Efter att i kvadrenarierna ha
givit en målande beskrivning på villan och
parken fortsätter skalden med följande
ypperliga terziner:
I fjärran domnar Romas sorl och världens.
Här vid sibyllans forsande fontän
låt oss för ödet böja våra knän.
Du sierska, säg oss den dunkla färdens,
den långa levnadsfärdens väg och mål.
Ditt svar är vattnets fall i vittrad skål.
Man kommer — par contraste — att tänka
på en annan dikt om en romersk brunn,
nämligen Conrad Ferdinand Meyers, som
framställer den som bilden av
överströmmande rikedom och vilande harmoni. Det
är egenskaper som ligga Bergman fjärran
och för hvilka han icke heller söker
symbolen i den romerska fontänen, lika litet
som i andra konst- och naturfenomen i det
soliga skönhetslandet. Men ingen kan
förneka, att han i de citerade verserna
med fyndighet och smak och f. ö. med
mindre subjektiv turnyr än vanligt återger
sin håglösa tvivelsjuka i den valda sym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
