Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
OLOF RABENIUS
boliken. Det skulle vara intressant att
göra en jämförande studie av de verk, som
framgått av nordiska diktares vistelse i
Italien. De flesta hava dragit dit, drivna
av den romantiska längtan, som hos oss
har sin stamort, och de hava där sökt
hesperidernas äpplen i ett jordens drömda eller
försvunna paradis. En, för vilken Italiaresan
blev en lustvandring, var Carl Snoilsky, vars
diktning slog ut i blomma under söderns
himmel och som bragte oss en så frisk
skörd av rosor och druvor från det
förlovade landet. Bo Bergman är den siste
svenske skald av betydenhet, som besökt
Italien och där hämtat stoff för dikt och
dröm. Man har emellertid det bestämda
intrycket att hans väsen icke kunnat eller
hunnit slå rot i dess mark, att han föga
smittats av landets livs- och konstglädje
och att han där förblivit en främling med
slutet hjärta. Därför ha också de frukter
han medfört därifrån en bitter smak —
samma melankoliens bäska som alstras
av enslingsskapet i Norden. Väl erfar
skalden efter hemkomsten pilgrimssjukan,
men han vet, att den icke kan botas, och
reseminnena nära endast livsgrämelsen.
Skönhet, skönhet, dina brunnar
skänka blott en evig törst.
Var det lönt att fylla krukan?
Se, jag går bland torra munnar,
och den gamla pilgrimssjukan
dör i döden först.
Vart färden än går, reser man icke bort
från sitt eget värkande hjärta, och vart
man än ställer färden far man släpa med
sig sitt gamla sjuka jag. Men hur
benägen man är att ruva över sig själv, måste
man dock söka vidga sina personliga
gränser och inom dem bereda rum även för
allmänmänskliga värden och intressen. Man
finner att ens eget väsen dock på något
mystiskt sätt är sammanbundet med andras
och att det finns likhet och gemensamhet
i grund och syfte för alla individer. Och
så dras man med eller mot sin vilja in i
idéernas eller idealens värld, och — hur
stor skeptiker och pessimist man än är —
hemfaller man åt moral och även religion,
må man än förklara den uppkommen ur
fruktan (se ovan!), drömmar eller
vidskepelse. Endast den absoluta isolationen,
om en sådan är möjlig, kan hindra
människan från att uttrycka sitt andliga
medvetande i sådana former. Även Bergman
uppträder i sin diktning som en
medborgare i »ändamålens rike». Det är
särskilt rättsidén som på grund av
tidsförhållandena framskjutits som motsats mot
makt och våld, varåt Bergman ger uttryck
i ett par satiriska, f. ö. föga märkliga
dikter. Anmärkningsvärdare är, att han som
rubrik över en annan dikt — och en
dikt av helt annat slag — kunnat sätta
orden Över tid och rum. Denna dikt är,
om man så vill, erotisk, men den erotik
man däri möter är av ideal natur, och
den älskade besjunges som en genia, som
skalden icke jordiskt åtrår men som fyller
hans själ med en högre visshet och frid.
Det är den nya skapelsens platonism vi
åter få bevittna i en svensk diktares verk,
och det hos en av de minst översinnligt
och platonskt anlagda. Naturligtvis bar
icke dikten den betydelse av personlig och
poetisk, för att icke säga religiös
förvandling, som den Kellgrenska natur- och
kärlekshymnen. Ja, måhända är det blott en
tillfällig stämning, en flyktig själsrörelse
som här böljat ut i sången, men det är
omöjligt att icke fästa avseende vid den
ideala känsla, som här fått makt över
en skeptiker, och vid den värme, varmed
den bräddas. Här äro de moln, som ligga
tunga och skuggande över skaldens väg,
nära att skingras, och man tycker
sig se en stjärna lysa genom deras reva.
Jag lever ett töckenliv, och jag bär
dock lågan som ständigt skall brinna.
Nu vet jag i alla fall vad det är
att mista och ändå vinna.
Välsignad vare den väg där du går.
Min längtan går osedd vid sidan,
och sval som en drömnatts kyss på ditt hår
och het som en hopplös förbidan
den viskar, min kärleks, min andes röst
om allt som slumrat förteget,
och hela mitt väsen fyller ditt bröst
som du till brädden mitt eget.
En annan dikt, som har en friare och
ljusare syn än den Bergmans poesi i
allmänhet öppnar, är hans hyllningssång till
Shakspeare — skriven vid 300-årsjubiléet
förlidet år —, vari diktaren framträder
under gestalten av Prospero och den
moraliska betydelsen av hans verk ställes upp
mot maktfilosofien, representerad av tidens
fete gud, vilken oklart förhoppningsfullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
