Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Nil admirari. Av Vilhelm Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
VILHELM EKELUND
hemlöshet. Detta tillstånd är egentligen
den enda olycklighet han känner till, ty
det betyder förlusten av enhet och
mittpunkt, den unité cèrèbrale, av vars
upphävande Comte anser icke blott själens
utan även kroppens sjukdomar böra
härledas.
Den starka människan är icke den
evigt begärlige; de »starka lidelsernas»
beundrare finner man bland kvinnor och
skönandar, icke bland män. De dyrka
klarheten och ron. Att man icke hyser
fruktan för passionen bevisar ej styrka,
endast att man är främmande för
klarhetens högre lidelse, alltså icke har något
att förlora.
Den besinnade och måttälskande
förväxlas nästan alltid med nivellören,
medelmåttighetens älskare och beskyddare.
Det är ursäktligt. Ty kring mått och
midt svärmade alltid de ljumma, de fega.
De trodde ju i sina hjärtans rosiga oskuld
att mått var, om inte precis alldeles
detsamma som medelmåttighet, så i alla fall
något ditåt, något hemtrefligt,
professorligt värdigt och anständigt.
Varför lönar det sig att tänka över
estetiska ting? Därför att de kunna
öppna utsikter i människohjärtats
för-doldaste, om man förstår att tyda dem;
de visa vägen till läkedom, ty de
avslöja de djupaste behoven, ge kunskap
om vad det är som vi alla behöva. Vad
är stil i sitt innersta väsen? Intet annat
än den försvarsställning och hållning
mot livet, som en mycket förstående,
mycket lidande, på en gång svag och
och stark människa efter många hårda
erfarenheter lär sig fatta. Så är stil
filosofi, och den som studerar de bästas
stil vinner en utsikt över tillvarons
hetaste valplatser. Det är den utsikten som
är marmorns hemliga värme! Det är den
som är »estetikens» hjärta. Det är den
som ger en gränslös förhoppning. Här
är skogar som få ha beträdt! Här hem-
lighetsfulla platser, där trolldomsörter
blomma —:
sunt certa piacula, quae te
ter puré lecto poterunt recreare libello.
Det är icke med våldsamhet man
jagar demonerna bort ur sitt bröst; det
är det lättaste, finaste eteriska i själen,
varmed du skall slå dem.
De bästa raderna hos Horatius äro
ett slags besvärjelseformler. Och ville
man samla kvintessensen av österns och
västerns litteratur — vad fick man? Ett
litet band besvärjelseformler; kylande,
stillande läkedomsord, trollformler,
piacula. Varav man väl alltså kan draga
sina slutsatser om den mänskliga
situationen i det hela. »Wir schlafen alle
auf Vulkanen.» — Men så starkt är Ordet!
Ty detta lilla band (som är överallt och
alltid tillstädes, blott man har den
passande läskunigheten och — det
vulkan-anande, vulkankänsliga sinnet), med
vilken evigt ny sval rosendoft omvärver
det ej detta vårt vulkaniska hem.
Sophokles yttrade, enligt Plutarchos,
att han till att börja med beundrat och
efterliknat Äschylos gigantiska stil;
senare hade han lagt sig an efter en
konstfull och prydlig stil, — men nu till sist
menade han med god stil den, som hade
en god verkan på mänskliga lidelser. —
Se där en konstnärspsykologi och en
konstnärs självbiografi in nuce! Goethes
utveckling, från ungdom till mandom
—-eller rättare, till ny ungdom (den som
Schiller kallar gudarnes) är densamma:
från tropiskt till tempereradt, till
apolli-niskt, d. v. s. härskande, avvärjande,
stillande. Han är en vägbyggare —
för dem som behöva honom.
III.
De desperata tankarna, överdrivna
uttryck av leda, hätska stämningar mot
tillvaron överhuvud äro karakteristiska
för ungdomen. Senare, ifall man höjt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
