Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johannes Jörgensen. Av Mathias Feuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES JÖRGENSEN
433
övervägande, att han överhuvud ytterst
sällan ger sig tid till naturskildring, till
bilder eller jämförelser med mera realistisk
färgskala. Johannes Jörgensen däremot rör
sig med en hel serie färgstarka bilder,
ungefär desamma som man möter hos flera
av de egentliga franska symbolisterna och,
framför allt, hos deras föregångare,
Baude-laire. När det t. ex. hos Johannes Jörgensen
heter att »Sommernatten er grön som
Ab-sinth», att ett taks skarpa skuggkontur står
»som ætset med Syre i Himlens hvide Staal»
eller när två unga älskande tilltala varandra
sålunda: »Thi du er som jeg, én, der
elsker de grönne Drikke. Du elsker dem,
som jeg elsker alle grönne och giftige
Ting . . . Efteraarets grönne Fugt og den
grönne Ir paa gammelt Kobber . . . den
glasgrönne Aftenhimmel. . . det Maaneskin
der er som grönt Sölv . . . Sommernattens
trættre, grönne Gry ... og de unge
Kvinder, Dagmar!... med grönne Öjne» —
ja, den som känner till den absintgröna
atmosfären över »Les fleurs du mai»
behöver ej vava i tvivelsmål om varest detta
bildspråk har sin upprinnelse. Vill man
ha ytterligare bevis kan man läsa t. ex.
dessa makabra rader i Jörgensens dikt
»Ok-tobernat» (i Stemninger, 1892):
i Himlens gustne Hvælving Maanen brænder —
en Ligkrypts Lampe, der er ved at slukkes —
en Ildorm i en Dödnings hule Öje.
Ännu en egendomlighet hos dessa
jämförelser, framträdande hos de flesta
symbolisterna, är det intima beroende, vari
detta bildval står till den
naturvetenskapligt fotade syn på tingen, som övertagits
frän den dominerande naturvetenskapen vid
förra seklets mitt. Symbolismen var ju
visserligen, från en sida sett, en reaktion
mot naturalismen, men just på detta
område ser man, hur mycket av denna som
dock gått symbolisterna i blodet. Det är
ej blott hos Jörgensen man träffar på
sådana, för vår generation föga
stämnings-givande jämförelser som att en utskjutande
skogbevuxen udde liknas vid en jättesnigel
med sitt hus på ryggen eller två stjärnor
vid »to svævende Draaber af blankt
Kvik-sölv». Och en sådan skildring av höstens
inträde som denna: »Det var — — —
Lyd af det förste visnende Löv — Lyd
afCellers Sammenfald og safttomme
Kars Bristen og af Blade, der krympede
28—Ord och Bild, 2Ö:e årg.
sig i Döden», också den är typisk för mer
än en inom diktargenerationen i fråga.
De få rader i svensk litterär kritik,
som beröra denna sida hos symbolismen
— dess bildspråk — ha gjort att här
jämförelsevis utförligt dröjts därvid. Den som
vill erinra sig våra 80-talister (t. ex. den
unge Levertin) och vissa av 90-talisterna
känner nog igen terminologien och bildvalet
Man skulle dock ej göra Jörgensens —
av honom själv f. ö. numera föga högt
skattade — ungdomslyrik och
ungdomsnoveller rättvisa (han kallar själv senare
Baude-laire »en uhyggelig Månd»), om man ej
tillade, att det personligaste draget i denna
diktning är den visserligen tungsinta men
längtansfyllda innerlighet och det fina
natursinne, som talar därur. Diktsamlingen
Stemninger t. ex. har utsökta bevis därför.
III.
»At du, du dybt jordfæstede
Darwinist — du, der mest af os alle hade slaaet
Rödder i Naturens varme Muldjord — at
du bliver Kristen, det er mig sörgeligt og
ubegribeligt. Der er mig saa sörgeligt og
saa meget imod, at jag næppe kan
overvinde mig selv til at skrive det fade, vamle
Ord »Kristen» om dig. Kære, kære Ven
— hvorfor kunde du ikke være dig selv?
— hvorfor var dette hellige jordeliv dig
ikke nok — hvorfor vil du have andre
Guder for den ene sande: dit Jeg, din Sjæl?»
Med dessa ord, citerade ur ett brev
till honom själv, inleder Johannes
Jörgensen sin bok Livslögn og Livssandhed (1896),
den skrift i vilken han motiverar sin
övergång från vad vi i dagligt tal benämna
med det något mångtydiga ordet »fritänkeri»
tillbaka till en personlig religiös
livsuppfattning — i detta fall den katolska kyrkans
kristendom. De flesta som känna något
till Jörgensen veta, att han vid mitten av
1890-talet genomgick en för hela hans inre
människa djupt ingripande, man kan gärna
säga revolutionerande, andlig kris. Vad som
föranledt denna, därom uttalar han sig i det
svar han i Livslögn og Livssandhed ger
den vän, vars ord till Jörgensen nyss
citerats. Han säger däri, att den
kulturrörelse, under vilken hans ungdom föll,
började med att lova sanning och lycka, men
efterhand inskränkte den sig till att lova
sanning. Lyckan måste uppoffras för san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
