Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johannes Jörgensen. Av Mathias Feuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
MATHIAS FEUK
ningen, hette det. »Men da Mennesket
vil Lykken, sögte Mennesket den paa egen
Haand, i sit Jegs Frigörelse og i fuld,
renæssancedjærv Livsnydelse.
Men efter Rusen fik vi Hovedværk,
og de haablöse Slægters Tid var inde. Nu
gjaldt det blot at dulme »den Lidelse, det
var at leve ...» — -— -— Og en skönne
Dag sagde Henrik Ibsen: Lykken er kun
mulig ved Livslög?ien. Og da var Maalet
fuldt — Sandheden forskærtset i blasert
Skepticisme, Lykken ödelagt af decadent
Egoisme.»
Då den sanning, efter vilken han
strävat, säger Jörgensen på annnat ställe i
samma skrift, endast gjort honom
oharmonisk, olycklig, så har han måst komma
till att vad han farit efter ej varit
sanningen. Och därför har han vänt om.
Det skall här ej göras någon utredning
av vad den kulturströmning, som vi här i
vårt land vanligen kalla 8o-talismen, har
att uppföra på sina debet- eller kreditsidor.
Både riktiga och orättfärdiga domar ha
redan fällts över den tiden. Förnekas kan
dock näppeligen, att denna riktnings
bärare, trots det de började med utpräglade
sociala, altruistiska tendenser, likväl liksom
ej orkade föra sina idéer igenom. Kanske
är det rättvisare att säga, att tiden ej gav
dem rum därtill, och så blevo de, flera av
dem åtminstone, en hopplös släkt. Huru
som helst, deras misstag låg väl i att de
utgingo från en alltför stark rationalistisk
övertro på upplysningens värde i och för
sig. Strindberg har ju i en dikt närmast
avsedd att karaktärisera 8o-talets
kulturarbete sagt:
Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?
Nej, det var icke tillräckligt, ty det var
ett ljus utan tillräcklig värme, ett
underskattande av sentimentets, i viss mån väl
även viljekraftens, betydelse för
människornas trivsel och livets utveckling. Därav
har också, tyvärr, kommit att hela
8o-talis-men överhuvud blivit oss mera främmande
än vad man av det korta tidsrummet, två
à tre decennier blott, skulle ha skäl att
vänta. — Att i varje fall, hur man nu vill
se denna sak i allmänhet, för en man som
Johannes Jörgensen, så som han uppfattade
»de nye Lærdomme i Halvfjerdserne», den
övergång han gjorde från tidens gudar till
kristendomens Gud har en fullt hållbar
inre motivering, torde ej kunna bestridas1.
Men varför blev då Jörgensen just
katolik? Ja, måhända är det för en
lutheran svårt att göra den bevisföring full rätt,
vilken Jörgensen utvecklar t. ex. i Min
Livsanskuelse (i913). Han säger däri, att då
han blev kristen var det honom ej lätt att
välja kyrkosamfund. Barndomsminnen,
pietetshänsyn drogo honom till den danska
folkkyrkan; å andra sidan hade
metodismen av vissa skäl kommit honom nära.
Då han likväl blev katolik, var det
isynnerhet av två skäl: »1) Den romerske
Kirke har været fra Begyndeisen. Den er
stiftet af Mesteren selv. Den er nedarvet
fra Apostlene. Efter Apostlenes Död, er
kirken den evige Apostel, Guds
sendebud, hvem det er paalagt at bringe
Evangeliet til Verdens yderste Grænse og at
forkynde den sande Tro indtil Dagenes
Ende. -— — — — 2) Men besidder den
romerske Kirke saaledes Sandhedsprivilegiet,
saa beviser alle de Angreb, som
ustandselig rettes mod den, at den ogsaa besidder
et andet Privilegium — Forfölg ei se
spri-vilegiet.» — Oavsett huruvida det är
riktigt, som Jörgensen sedan tillfogar, att den
katolska kyrkan alltjämt är den mest hatade
institution på jorden, så torde särskilt den
senare delen av hans uppfattning, att den
katolska kyrkan skulle vara det mest
förföljda kyrkosamfundet, för en prostestant
vara en i hög grad främmande tankegång.
Dock, om detta skall här ej tvistas. Den
intresserade kan finna ett rikhaltigare
material för ett omdöme såväl i de två nyss
citerade skrifterna som i Jörgensens andra
böcker från 1 890-talets mitt. Ganska säkert
kommer väl även Jörgensen själv att
utförligare stanna vid denna kris i sin levnad i den
självbiografi han nu håller på att skriva, och
av vilken de två första delarna: Den röde
Stjærne och Taarnet, om barndoms-,
ungdoms- och krisåren, nyligen utkommit. Den
utomstående har dock svårt att ej tro, att
till en början det, som kom Jörgensen att välja
den katolska kristendomen, var något av
1 Här har ej gjorts någon avgränsad skillnad
mellan s. k. 80-talsrealism och symbolism, vilket
ju annars visst ej är samma sak. Jörgensen
lämnade visserligen nu symbolismens dekadenta
livsleda och, vad formen angår, överrika bildspråk,
men han anger själv sitt avfall som en opposition
mot »Halvfjerdserne» d. v. s. mot brandesiansk
realism (vår s. k. 8o-talism).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
