Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johannes Jörgensen. Av Mathias Feuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
MATHIAS FEUK
— de to gamle alvorlige og smukke Folk
— Sengen — Straastolene — og Bordet
med Bögerne, de to Boger som var deres
hele Bibliotek, og som de læste atter og
atter. Jeg foler atter den skyggefulde
Köling i den stille Stue, og gennem det
aabne Vindue ser jeg Umbrien solbeskinnet
udenfor.
Og dette Minde er for mig som at
vende tilbage fra megen forfængelig Viden
til den klare, enfoldige Visdom og fra
Gadernes forvirrede Stöj til et Hjems
livs-salige Stilhed.
Og at skrive disse Linier, der nu staar
paa Papiret, er som at sætte Blomster i
en gammel Väse foran et halvt hensmuldret
Billed, der stirrer ud fra en Murniche med
to store, dybe Öjne.»
Det ligger i denna lilla »liknelse»
mycket av det, som för Jörgensens hela både
stilkonst och livsuppfattning är signifikativt.
Den person, man oftast möter i hans böcker,
är just den ensamme resenären fjärran
från livets allfarvägar, som lever i
drömmar, drömmar om en fridfull tillvaro i
något gammalt umbriskt kloster, i en liten
dansk småstad eller på någon annan
undangömd plats. Och dock, i en mening
är han samtidigt, även häri lik de gamla
romantikerna, pilgrimen, som ej finner
någon varaktig stad. När han vallfärdar
mellan klostren nere bland Umbriens berg
eller fördjupat sig i »das alte
Schwaben-lands» skogsromantik, då kan ett enda
stämningsanslag vara nog för att hans
hjärtas källor skola strömma över vid
tanken på den långt bortom horisonten
belägna nejd, där barndomens lyckliga år
en gång förrunno. Men hemma igen ser
han främmande ansikten och hör andra
röster än de han mindes.
De har gravet nye Veje
de har bygget nye Huse,
hvor jeg i min Ungdom hörte
Hegn av Ask og Poppel suse.
Nye Tider, nye Slægter —
,det er ikke mere Hjemmet.
Smaabörn, der paa Bænken leger,
bliver stille: »Sé — en Fremmed!»
Intet är som förr därhemma, och så
längtar han bort igen. Man får dock ej
fördenskull tro, att Jörgensen är en av
dessa ro- och rotlösa existenser, som
70-och 80-talens diktning kanske hade sär-
skilt gott om, och vilkas oförmåga att
finna sig tillrätta och rastlösa jagande efter
nya sensationer kom den diktargenerationen
att försvinna vemodigt snabbt. Det inre,
konstnärliga och mänskliga är hos Jörgensen
ingalunda söndersprängt, fastän han är en av
de djupt romantiska naturer, för vilka
sällan stillad längtan, dröm,
kontemplation — men därjämte också uppriktig
självrannsakan — är det väsentliga.
Vilken skillnad är det ej emellan Jörgensen
och t. ex. hans landsman Jakob Knudsen
med dennes storstilade men hårda
viljemänniskor och de våldsamma konflikterna
mellan dem, där de stå och falla med
sin uppfattning av rätt och orätt. Det
finnes inga dylika gestalter hos Jörgensen;
det är en helt annan sida av livet som
intresserar honom. Medan Knudsen i sina
samhällsromaner skarpt angriper tidens
lyten och öppnar läsarens öga härför samt
tvingar honom att taga position till det
uppställda problemet, så är Jörgensen en
av dem, för vilka företrädesvis det ordet
gäller: att dikta är att hålla domedag över
sig själv. De personer han skildrar drabba
ej ihop med människorna omkring dem,
det är självrannsakan, kamp mot det onda
inom dem själva som karaktäriserar dem.
Man jämföre t. ex. Knudsens Sind och
Jörgensens Den yderste Dag.
V.
Säkert är det därför ej blott en
händelse, att den ene av dessa två, Jakob
Knudsen, skrivit ett av sina mest betydande
verk om Luther; den andre, Johannes
Jörgensen, om Franciscus. Skillnaden beror
ej på att den ene författaren är lutheran,
den andre katolik; utan att Knudsen
fängslades av Luther, mannen som efter år av
fruktansvärd inre kamp (Ångst) blir den
starke troshjälten, som lugnt kan trotsa en
värld (Mod) — ja, den som känner något
till Jakob Knudsens grundsyn på tillvaron
har ej svårt att förstå orsaken. Och den,
som satt sig något in i Johannes
Jörgensens livssyn, har ej heller svårt att fatta,
varför han fängslats av »svärmaren från
Assisi», munken som i ringhet, ensamhet
och tysthet går sin väg fram, offrande allt
för »dessa minsta mina bröder».
Få torde de nog vara, vilka kunnat
läsa Jörgensens Franciscusbok utan att gri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
