Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johannes Jörgensen. Av Mathias Feuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES JÖRGENSEN
437
pas därav. Det skall här alls ej bli fråga
om att bedöma dess vetenskapliga värde.
Boken har emellertid även från den
synpunkten fått mycket erkännande, också från
protestantiska teologer. Men vad som gör
dess framställningskonst så omedelbart
fascinerande, det är den starkt framträdande
känslan av att författaren själv levat med
den personlighet han talar om. Han har
vandrat därnere på vägarna kring Siena
och Assisi, han har stått där i daggiga
morgonstunder, i aftonens djupa frid, i
stjärnenattens höghet med samma syner
för sitt öga som en gång »den hellige Frans»
själv såg.
Ak, Broder Frans, hvor megen Luft omspændes
af denne Kuppel, som Vignola tegned,
over den Hytte, der din Dödskamp hegned,
den Gang du, nögen, fölte Livet endes!
Se, det er Sommer — Juli! Sange stige
om Kærlighed fra Sletten, hvor der höstes.
Ak, af et Ord fra dig jeg vilde tröstes
og see et Glimt af dig her i dit Rige!
Af Bjærge blaa er Horisontens Kand . . .
Jeg ser dig staa deroppe ved din By;
som gyldne Pörte luer Aftenroden.
Jeg ser dig som en mild o g ensom Månd,
der priser Gud med Armene mod Sky:
Hav Tak, o Herre, for vor Söster Döden!1 ’
Dock, det är ju ej enbart denna
»Einfüh-lung» som kan göra en bok levande.
Ruskin har någonstädes sagt, att det
finnes två slags människor: de, vilkas hjärtan
äro genomträngda av dyrkan, och de, som
sakna denna egenskap. De senare, säger
han, det är de mätta, de självbelåtna; de
förra de ödmjuka, de i anden brinnande.
Det som gjort Jörgensens Franciscusbok
till ett konstverk synesmig vara just detta:
hans själ har varit brinnande inför den
gestalt, varom han talar. I en annan av
sina böcker citerar Jörgensen den gamle
tyske mystikern Angelus Silesius’ djupa ord:
Mensch, was du liebst, in das wirst du verwandelt
werden;
Gott wirst du, liebst du Gott, und Erde, liebst du
Erden.
Vad Jörgensen givit i sin framställning
av Frans av Assisi det är bilden av en
människa, som förvandlats till det hon
älskat.
1 J’ Jörgensen efter Giousé Carducci.
VI.
Det i Jörgensens litterära produktion,
som står boken om »svärmaren från Assisi»
närmast, är, i en mening åtminstone,
boken om den unge svärmaren i Wetzlar,
Goethebogen.1
Den, som skriver detta, befann sig för
nu snart tio år tillbaka en afton ensam i
Weimar. Jag hade under dagens lopp
plikt-skyldigast levererat mina förvånade »Ach,
so!» vid åhörandet av alla de stereotypa
anekdoterna om excellensen i Goethehaus,
Goethes Gartenhaus etc. Mot aftonen
vandrade jag ut längs en allé, på vars
sidor det gröna, leende landskapet bredde
sig- Jag kom ut på landet och upp till
ett åldrigt slott, av vars djupa svala
parkskugga jag vederkvicktes kanske fullt ut så
mycket som av »eine künstliche Ruine»,
vilken fanns där till den intet ont anande
besökarens »Abwechselung». — Där
utanför låg något gammalt Gasthaus, där jag
slog mig ned i trädgården. Ilm glittrade
fram därnere i den breda dalen, lyktorna
började tändas borta i Weimar, över vars
spetsiga husgavlar och tegeltak den blå
skymningen sänkte sig. Och medan jag
satt där kom det en ung kvinna ut ur en
dörr borta i värdshuset, kallade på några
barn, som lekte under kastanjerna, och
gav dem var sin brödskiva. — Och med
ens stod för mitt öga den bild Goethe i
Werther ger av det första mötet mellan
Werther och Lotte:» — — -— da–
viel mir das reizendste Schauspiel in den
Augen, das ich je gesehen habe. In dem
Vorsaale wimmelten sechs Kinder, von
elf zu zwei Jahrén, um ein Mädchen von
schöner Gestalt, mittlerer Grösse, die ein
simples weisses Kleid, mit blassroten
Schleifen an Arni und Brust, anhatte. Sie
hielt ein schwarzes Brot und schnitt ihrén
Kleinen ringsherumjedem mit
solcherFreund-lichkeit, und jedes rufte so ungekünstelt
sein: Danke! indem es mit den kleinen
Händchen lang’ in die Höh’ gereicht hatte,
eh’ es noch abgeschnitten war.» — Och
plötsligt var hela stämningen där, som
varken åsynen av den sista penna tned
1 Jag förbigår då Jörgensens I det Höje,
utkommen året efter Franciscusboken och, som förordet
anger, en fortsättning av denna, skildrande några av
Franciscus efterföljare, »Mennesker, der i den
umbriske Helgens Fodspor vandrede i det Höjet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
