Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johannes Jörgensen. Av Mathias Feuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
MATHIAS FEUK
vilken exellensen skrev, eller av sängen i
vilken han dog, eller alla de andra
konserverade mobilierna kunnat skänka. Och
jag såg, ej det beundrade och begapade
snillet vid Weimars skaldehov, utan den
unge svärmare, som strövade omkring på
vägarna kring Wetzlar diktande och
drömmande om sin Lottchen.
Gång på gång, då jag läst Jörgensens
Goethebok, har denna minnesbild dykt
upp för mig. Ty den Goethe, om vilken
han talar, det är ej geniet, övermänniskan,
den Goethe man så ofta träffar på i tysk
Goethelitteratur och överhuvud i vilken
tysk bok som helst, där det ju så ofta som
sista instans kommer ett: »sprach also
ein-mal unser Goethe». Det konstnärliga och
fängslande i Jörgensens Goetheframställning
ligger däremot i att författaren berättar om
sina egna vandringar på de gröna stigarna
kring Wetzlar, så att man tycker sig vandra
där med Werther själv vid sin sida. Och
vid karakteriseringen av Werthers, d. v. s.
Goethes, brev till sin vän, söker han ej
läsa mellan raderna allehanda
djupsinnigheter, utan det är det rent mänskliga hos
denne unge, om sin begåvning ännu ej
klart medvetne man, som kastas mellan
lyckliga drömmar och djup förtvivlan —
det är detta han gripits av och givit liv.
Och han har samtidigt en om den
intimaste förståelse vittnande tolkning av den
underbara naturkänsla, vilken väl var en
av den unge Goethes bästa gåvor. Man
ser detta i t. ex. hans uttalanden om det
Goethebrev — säkert ett av de skönaste
i hela boken — som börjar: »Eine
wun-derbare Heiterkeit hat meine ganze Seele
eingenommen.» -—• Måhända har han vid
sina ensamma strövtåg kring Wetzlar för
sig själv upprepat orden ur detta brev:
»Ich bin allein und freue mich meines
Lebens in dieser Gegend, die fur solche
Seelen geschaffen ist, wie die meine.» —
Jag har velat karaktärisera denna sida av
Goethebogen för sig, ty till denna punkt i
skildringen kan man vara ense med
Jör-gensen. Men när han på de sista sidorna
kastar om och, efter att ha citerat Goethes ord
till Lavater: »också jag anser mig vara av
sanningen, nämligen av de fem sinnenas
sanning», skildrar den åldrande Goethe
som en forstening, en symbol av varthän
de fem sinnenas sanning — enbart — kan
förvandla ett av mänsklighetens varmaste
och rikaste hjärtan -— ja, då torde hans
argumentering förefalla de flesta i hög grad
främmande. Ty om det var någon, vars
själ livet igenom var en brinnande låga,
ett kunskapsbegär som aldrig mättades, en
tanke som aldrig rastade, så var det väl
Goethe. Att, även om det yttre hos
excellensen Goethe blev »tillknäppt» med åren,
tala om någon inre, andlig forstening hos
honom torde näppeligen vara riktigt. Och
huvudfelet i Jörgensens karakteristik av
Goethe är att han utan vidare parallelliserar
det livsläge, som väl en gång varit hans eget
och andras (t. ex. Gratrys, som han här
anför som exempel), d. v. s.: utan tro på
en Gud blir livet en olöslig gåta — detta
livsläge anser han även en gång ha varit
Goethes, och så säger han: Goethe vågade
ej bryta igenom till en högre sanning.
Det var väl ej just så problemet ställde
sig för Goethe. I varje fall har den
livstyp Goethe representerade haft ett så
omätligt andligt värde för mänskligheten, att
det är skäligen meningslöst att, som
Jör-gensen, önska att Goethe — i stället eller
dessutom — skulle representerat den livstyp
som företrädes av t. ex. Frans av Assisi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
