Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Johannes Jörgensen. Av Mathias Feuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442
MATHIAS FEUK
Jörgensen har nu under världskriget
gjort ett särskilt i hans eget land mycket
uppmärksammat inlägg i den fejd, som föres
mellan skribenter i olika länder om vern
som har rätt och vem orätt i kampen.
Jörgensens första bok härom, Klokke Roland,
utkommen i ett 20-tal upplagor, är en
flammande, ofta ironiskt formulerad dom över
tyskarnas framfart i Belgien. Även den som
i fråga om synpunkterna på Tysklands
löftesbrott mot Belgien fullständigt delar
Jörgensens åsikt, torde dock ingalunda utan vidare
följa honom, när han i bokens slut ställer
hela denna världskamps problem som
kampen mellan realism och idealism, mellan
germanism och Rom eller med andra ord sagt
mellan en hednisk kultur och en kristen,
mellan makt och rätt. Egendomligt, för
•övrigt, att se denna karaktäristik göras av
en person med ett så utpräglat germanskt
gemyt som Jörgensen! Även för den, som
i tillvägagångssättet mot Belgien ser brutalt,
upprörande våld, torde dock otvivelaktigt
Jörgensens problemställning var alltför enkel
för att erbjuda några synpunkter av värde.1
— Jörgensens andra bok i detta ämne /
det yderste Belgien har tilltalat mig mer.
Det är här visserligen ett fasthållande
teore-tice vid den i Klokke Roland uttalade
uppfattningen, men bokens grundton är en
annan, ett mera allmänmänskligt uttryck för
smärta och bittert vemod över att vi
människor kunnat draga över oss detta
världskrigs fasansfulla elände. Även med risk
-att räknas bland dem, vilka Jörgensen här
på ett ställe säger rubricera en författare
som »Leverandör af en bestemt literær
Vare», och när han skriver något annat
strax säga: vi känna ej igen honom —
även med denna risk skulle man vilja säga,
att denna sista bok, stilen, tonfallet i den
äro bättre ägnade att låta en känna igen
»den gode, gamle Jörgensen». Vissa sidor
här äro av en betagande verkan, t. ex. de
•om Jeanne dÄrc, där de sista raderna,
om Jeanne inför sina domare, höra till det
1 För att ej bli missförstådd tillägger jag, att
jag härmed ej velat göra något försök att för ena
partens räkning släta över de fruktansvärda
våldshandlingar, om vilka Klokke Roland förtäljer, och
vilka förvisso —- om de nu alla verkligen ägt rum
— själva skola draga dom över sig. Vad jag
reagerat emot är den katolskt fäigade, naiva tolkning
•av detta världsdrama, som fattar det såsom en kamp
jTiellan germanism och Rom, mellan hednisk
(luthersk?) kultur och kristen.
som man ej glömmer, när man en gång
läst det.
Hun staar foran dem, ung o g alene og i
Baand og Jærn, og de sidder paa Bænkgne, gamle
og månge og i al deres Embedes Magt. Fra de
höje Stole ser alle deres onde, skumle, myndige
Ansigter vredt og hadsk paa Hende, som intet
etuden Sjæl, Lys og Lue, og de beslutter at slukke
denne Ild, for at Verden atter kan blive mörk,
som de önsker, den skal være. — — —
Saa brænder de hende — og synker selv hen
i Glemsels Stöv og Aske. Mens Jeanne udödelig
sidder foran sit Folk — — — —
IX.
Johannes Jörgensen har även, under
sina yngre år, skrivit en rad essayer
behandlande bl. andra flera av de franska
symbolisterna; en essaysamling som har
sitt stora värde ej minst för de bidrag den
ger till förståelsen av Jörgensens egen
utveckling. Bland de franska författare han
skildrat är även Pierre Loti. Jörgensen
börjar sin essay om honom så här:
En af mine Venner, der har faret til SÖs,
fortalte mig engång fölgende:
Vi var i Land i Lissabon. Det var en
Söndag med smældende Sol, lige i Middagsstunden.
Jeg og en hel Del andre Kadetter kom op gennem
Byen -— gennem månge krogede, solbeskinnede,
tomme Gader med hvide, vinduelöse Husmure.
Det gik stadig opad Bakke, og helt överst naaede
vi en slags Platform — det var vist oppe paa
Fortet. Der stansede vi og saae ind over Landet
— ind over Portugal. Og langt inde i Landet,
langt inde i det solbeskinnede Portugal, saae jeg,
som et lysende Punkt langt borte, en Kirkes eller
et Klosters hvide Mure.
Vi vendte om og gick tilbage ned i Byen.
Den næste Morgen lettede Korvetten Anker og
stod nordpaa. Efter vor Hjemkomst opgav jeg
Söen.
Men det hænder mig endnu af og til, at jeg
kommer til at tænke paa hin Dag i Lissabon og
paa hint sollyse Kloster, der ligger dernede i
Portugal med sine skinnende hvide Mure, som jeg
aldrig siden har set. Og jeg spörger mig selv,
om jag aldrig mere skal staa paa hint ijærne Sted
og se ind over det solbeskinnede Portugal, hvor
Klosteret ligger, stille og sollyst, i afsides Fred,
nu som for Aar tilbage . . .
En stemning som den, min Ven gav Luft ved
at fortælle mig denne lille Oplevelse, danner
Grundtonen i Pierre Lotis Digtning.
Javäl, men bildar den stämningen ej
också grundtonen i Johannes Jörgensens
diktning? Mig synes det så. Ty även
om, som Jörgensen säger om Pierre Loti,
dennes blick är riktad mot den synrand, från
vilken man kommer längre och längre bort,
och till vilken man ej vänder tillbaka, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
